blir inte alls som man tänkt.

En vanlig tisdag då jag har tid för röntgen klockan 12.40 och jag sitter klar redan innan tolv, tiden vi bestämt att mina vänner ska hämta mig, för att de alltid alltid kommer innan. Sa jag att de är fantastiska?

Fast den här tisdagen kommer de inte. Klockan 12.08 (jag vet det för jag låtsaspillar på telefonen) kommer sonen och driver med mig för att jag gjort mig i ordning ”en timme innan” där jag sitter i hallen med skorna på och patientjournalen i högsta hugg.

Jag ringer C. Kommer ni eller? Ja ja, nu går vi hemifrån säger hon som om vi bara skulle på promenad någonstans. Tjugo minuter minst tar det för dem att köra hit. Härifrån till sjukhuset tar det minst tjugo minuter. Jag sväljer och tänker ner lugn i magen. Det hade iallafall inte hänt dem något.

Då ringer C tillbaka. -FÖRLÅT!!! Fick för mig att det var 13.40. Övertygade även R om det trots att vi ju sagt 12 hos dig. – Det är lugnt, förra gången kom B och jag försent men de var ändå mera sena än vi, lovar jag. Fast tarmarna vrider sig.

Tänker mig tillbaka till morgonmeditationen. Lugnet sänker sig på riktigt över mig.

C och R kommer efter en sådär 25 minuter. Det var lite dubbelparkerade lastbilar och så på vägen hit. Vi kommer fram till sjukhuset cirka 10 minuter för sent.

När jag fått mina papper stämplade och försöker anmäla mig i röntgenluckan får jag känslan av att allt inte är som det ska. Nervositeten känns i läkaren, som jag känner igen, när hon snabbt kollar min tid. Hon ber mig vänta för de har ett problem.

Sen får jag veta. En äldre kvinna har fått en allergichock av kontrasten. Hon mår redan bättre men de måste vänta på en anestesiläkare.

Jag får göra min checkin med läkaren efter en stund och hon säger att hon också känner igen mig. Ja, jag är ju fast kund. Hon skrattar och säger att vid 100’ade röntgen vinner man en chokladask. Jag säger att jag inte strävar mot att komma upp i 100. Kan faktiskt tänka mig att köpa chokladen alldeles själv.

Vi lättar lite upp stämningen. Bra för sen får jag vänta igen. Alla de som har tid till kl 14 får vänta i korridoren.

Kvinnan som fått allergichock blir så småningom hämtad av ambulans. Observation i några timmar kan de bara tillåta sig på akuten.

Jag får komma in sen som sista patient på första jouren innan radiologerna går hem och de nya tar vid.

Mina tankar går till allergichocken jag fick för elva år sen under cellgiftsbehandling. Vad är oddsen att de får två chocker på raken idag? Det måste vara noll ju…eller? Känner jag mig inte lite konstig???….

Men allt går bra. Bara lite strul med nålen för en dag som går på tvären bör göra det ordentligt. Sen får jag vänta väntrum igen innan de tar bort nålen från andra sticket som gick bra.

En 85-årig kvinna, vi hör hela incheckning på där vi sitter och bara väntar igen, dimper ner med sköterskans hjälp bredvid mig. Jag vet att hon har en dotter som väntar i bilen för hon inte hittat parkering. Jag vet att hon har en rad olika fysiska problem som hon inte får rätt med. Jag vet att hon är hungrig för hon fattade inte att det bara var 6 timmars fasta så hon har inte ätit sedan kvällen innan.

Snabbt går hennes blick till mina ben. – Oj, jag trodde att det var tatueringar, säger hon när hon förstår att det bara är leggings jag har på mig. Skulle precis säga att du har då allt förstört dina ben.

Jag får mig ett gott skratt. Sen tänker jag att det var coolt att hon trodde det var tatuering förstås. Och att äldre människor gör precis som barn; de bara säger rakt ut vad de tänker.

Så befriande. Fast det kunde ju ha sårat mig djupt om de nu varit tatueringar klart. Den där balansen alltså…

Väntan som bara ska ta tio minuter enligt sköterskan blir till tjugo.

Okej då, hade ändå inget annat inbokat för idag.

Som vanligt är jag bara lättad när jag går därifrån.

Galet trött. Men lättad.