När jag tror att jag vet precis hur saker och ting fungerar, i vilken ordning man gör saker och vart jag ska gå då kastas allting om. Upp och ner med klosslådan. Min uppgift är att hitta rätt bitar.

Den snälle läkaren säger att de försökt ringa mig igår. En tanke går till hemtelefonen som bara ringer för reklam, enkäter eller någon organisation som jag redan ger pengar till men som vill ha mer. Visst ringde den igår eftermiddag. Visst struntade jag i att svara. Inte ens hunden som låg på golvet nedanför bemödar sig med att skälla längre. Bara mobilen ger honom startskottet.

De har flyttat onkologerna som skriver ut medicin till dermatologin, säger läkaren när vi pustar ut efter tre våningars trappor. Vi måste gå ner igen runt huset och sen en bit bort, upp för trappor och in mot dermatologins första våning. Fast vi måste tillbaka igen sen för sprutan där vi kom ifrån.

Senare frågar jag onkologen varför. Jo, man slår ihop de två onkologavdelningarna. B har redan funnits här länge. Min är tydligen A. Det ser jag senare på papperna. Jag kan inte låta bli att poängtera att inte alla patienter mår topp som jag. Att ta sig fram och tillbaka med bilar som också kör runt är inte helt enkelt för alla. Jag minns i hur dåligt skick jag själv var. Det är bra att röra sig men man ska också vara kapabel till det. Det var jag inte. Hon håller med men kan inget göra. Så här har de bestämt. Punkt slut!

Jag får också en ny uppgift. Chefsonkologen bedriver studier på immunförsvaret. De undrar om jag går med på att ta blodprov. Så klart jag gör det!

Fem ampuller tar sköterskan sen, efter att ha sprutat in medicinen mot benskörhet. Lite lätt chockad undrar jag om det kommer att finnas något blod kvar i mina ådror. Hon skrattar och säger att; – ja, som tur är fixar organismen snabbt ersättning och det här kanske verkar mycket men det är det inte.

Nej, det är nog bara en droppe i havet för en vampyr, tänker jag.

På sjukhusets apotek är det inte heller som vanligt. Nummermonitorn funkar inte och det fattar vi först inte förrän folk bara dönar in och förbi oss. Tackar universum att jag förvandlats till halvitalienare under alla dessa år och trycker mig in jag med så fort en lucka blir ledig.

Armbåga sig fram ska man kunna för att bo här. Det är den första lektionen i en sann romares regelbok.

Vi har precis blivit upplockade av R, C och jag, när min mobil ringer. Det är onkologerna igen. De har bokat en ny röntgen till i februari. Vid rödljus skriver R på en gammal parkeringslapp, vem har sagt att man ska slänga sånt…, medan jag får upprepa allt två gånger. Det går absolut inte att skicka via mail som de gjort alla de andra gångerna. Fast det gick att skicka nästa månads blodprovsrecept….hmmm. Den förste februari 14.20 måste jag komma ihåg. Receptet måste jag hämta vid bröstmottagningen innan. Hos sura sköterskan, vilken tur!. Fast det säger jag ju inte.

Tur att man är lösningsinriktad. Tur att man mår bra. Tänker jag. För bara några dagar sen skulle detta varit svårgenomförbart alltihop.

Fick ihop mitt legobygge denna gång med och kom hem med rätt medicin.