Han undrar om jag ska sova i farmors hus när jag är där i december.

Jag sväljer hårt och säger nej, inte i början åtminstone. Fortsätter förklara, för att han inte ska bli ledsen samtidigt som jag känner mig som en idiot som alltid tänker på att inte göra andra ledsna, att jag gärna vill ta det bitvis. Sängen är väl inte ens bäddad?

Nej, det är den inte. Men det är städat och han har satt upp en sänglampa.

Det blev städat i augusti…tror jag. Fast det är okej. Det värsta är ju gjort.

Jag hade ju tänkt mig dimpa ner med hunden och då känns inte ett stort hus så ensamt.

Men nu är jag själv och då är allt annorlunda.

Detta ger mig tid att boa in mig. Ta det varsamt. Lägga dit de få saker jag har så länge.

Ett förberedande. Ett insmygande lite på tå.

Känner mig feg men samtidigt blir det bättre så här.

Farmor hade inte alls haft något emot att jag tar hand om hennes hem. Kanske hade hon inte förstått hur jag kunde lämna min trygghet och bara flytta sådär.

Det hon har ju också rätt i. Det är inte en grej man bara gör sisådär.

Emellanåt tror jag ju inte ens själv att det ska gå vägen heller. Min ”farbror” sa att jag nog inte skulle flytta tillbaka när jag ringde på hans födelsedag.

Sånt får två reaktioner hos mig; ” ska minsann visa er” och ” han har rätt” på en och samma gång.

Så jag tar min tillflykt till pinterest igen.

I ett försök att lura min hjärna att börja tro på planen igen letar jag fina saker jag vill ha i det nya hemmet jag tänker skapa.

Ljuslyktor måste jag ha i massor. De här tycker jag är underbara.

Det måste vara varmt och färgfyllt.

Stämningsfullt.

Sen kommer jag att tänka på det där skåpet jag såg i en etnisk affär för länge sen. Hittar inte riktigt det men ett liknande.

Eller en byrå kanske….

I min fantasi har jag ju såklart en budget som svämmar över. Inga problem varken med att köpa eller få hemfraktat.

Fast det allra bästa är att det finns ingen som kan säga att; ”det där tycker inte jag om” eller ” det finns ingen plats för den”.

Bara jag bestämmer.

Hunden bryr sig inte.