Ni trodde väl inte att ni skulle slippa en petnoga redogörelse för min Sverigevistelse ha ha ha!

Nåja, så himla petnoga kan jag och vill jag inte vara. Ändå vill jag berätta lite om hur det är.

Han dog till sist den där mycket gamla katten Gustav. Han som boat in sig så väl hos far. Han som hade lindat far så hårt om sin tass att han kunde skrika om mat hundratjugofem gånger om dagen och utgå med vinst varje gång. Han gick till sist ner i farmors källare där han redan som kattunge började sitt liv i min familj. Där la han sig ner för att dö.

Så sorgligt och så vackert på en och samma gång.

Marken var hårt frusen och dessutom täckt med massor av snö så far fick lägga honom i en plastkasse och vänta på tö.

Idag begravde vi honom. Far och jag. Mest far men jag ryckte in när hans rygg sa nej. Jorden i farmors trädgård är hård och fylld av sega rötter.

När vi täckt över den tunna men förvånansvärt långa kroppen med de fortfarande mjuka öronen kom vi överens om att aldrig någonsin bli dödgrävare. Alldeles för tungt jobb.

Sen städade jag mellan handlamat varven. Här äter man sällan hemma och därför saknas allt.

Svårt detta med städningen också. Tror att det ligger mycket sorg där och guppar.

Man bara ser inte spindelväv, smuts och småkryp här och var.

Mitt fel, jag vet. Städfirman städade farmors hus då jag ju skulle flytta in där med hunden. Städfirmor kostar pengar.

Jag ska flytta in också. Tar bara sats och försöker undertiden styra upp lite av det som inte alls är bra.

Eller så lurar jag mig att jag styr upp…