Det börjar med julottan. Far och jag och några till.

En kör sjunger. Vi sjunger.

Prästen håller en gammaldags predikan. När han undrar om vi kan vår bibel vrider vi på oss i bänkarna. Ingen vill bli kallad till husförhör.

Jag vill räcka upp handen och rätta honom när han säger att stallet är ett illaluktande kallt ställe, fast så gör man ju inte. Så jag sitter på min hand så att det ska sluta klia.

Må hända kan jag inte min bibel utantill fast jag minns värmen från djuren och hemmadoften som även min katt uppskattade när jag tog av mig tröjan efter en lekeftermiddag i prästgårdens stall. Ha ha lite ironisk! Förr la man till och med stallen nära huset för värmen skull. Snacka om att inte läsa på…

Far undrar senare om vi inte ska spela. Jag säger nej för jag har inte spelat på evigheter. Har stor ångest för att jag tappat den lusten.

Sen, på kvällen, när han tröttnat och plockar fram dragspelet,och river av några låtar själv, så ångrar jag mig och dammar av min gamla gitarr. Något har vaknat till liv.

Det är skoj trots allt. Fast det gör ont i fingrarna.