Det var blå måndag igår. Inte visste jag det där jag gick som ett lesset spöke. Vaknade till och med med den där känslan av att jag aldrig någonsin kommer dit jag vill. Att jag inte kan vara varken här eller i Sverige. Att livet liksom är kört. Allt är kört.

Min kompis, som jag alltid träffar på dagens andra hundpromenad, märkte det och undrade varför jag var så tyst. – har inget att säga, var mitt fjuttiga svar.

Egentligen hade jag massor att säga men det var bara svart som natten. Till exempel skulle jag vilja säga till henne att jag är astrött på hennes ältande. Ja, jag ältar med men jag försöker…tror jag…spä ut det. Just nu är min kompis i loop med sin hund. Han har diabetes och det är förfärligt tråkigt och jobbigt. Jag förstår precis och försöker stötta allt vad jag kan. Min kompis är dessutom en bra kompis som ställer upp för mig när det behövs. Fast när jag hört för hundrasjuttioelfte gången om hur korkade veterinärerna är så orkar jag inte mer. Måste gå hem. Drar med mig min hund som inte alls är pigg på att gå ifrån kompisen som alltid har godis i fickan.

Vi kommer aldrig att komma någonstans. Jagar bara våra svansar hela tiden.

Trodde att jag skulle vakna på så att säga ”en bättre sida” idag. Lika less.

De ringer från sjukhuset och säger att de bokat in mig på en skiktröntgen den 5 februari. Alltså; röntgen den 1 februari. Hämta medicin den 2 februari och så då skiktröntgen den femte.

Kunde lika gärna boka en svit på sjukhuset. Ta en långhelg där. Eller?

Vid lunch upptäcker jag att jag har glömt ta medicinerna igen.

Vad är det för fel på mig????

Blir ursinnig. Programmerar in ett larm varje dag klockan sju för medicinering på min mobil för en vecka framåt för att försöka bryta detta konstiga beteende som dykt upp efter att ha tagit allt som den bästa eleven i klassen i åtta månader. Åtta månader. Inte två. Hur jäkla svårt kan det vara?

Sonen berättar också att det som vi tror ska ta ett slut den 23 januari inte alls är så. Jag undrar om advokater säger allt i etapper för att de tror att vi är korkade? Eller kanske blir de lika överraskade som vi av alla uppskjutningar och tillägg?

Troligtvis har min son tänkt samma sak för han har googlat på sin advokat. Om i fall det skulle finnas några dåliga recensioner eller så. Ha ha det gör det inte! Förresten spelar det ingen roll efter alla dessa år, menar jag….

Försöker trösta mig lite i min trädgård.

Tycker dock att rosorna ser lika ledsna och sjuka ut som jag.