Det är jobbiga dagar.

Torsdag hade jag en skiktröntgen, fredag medicinhämtning och spruta. Idag skintigrafi.

Därför har jag inte orkat skriva här.

Jag satt framför datorn utan att kunna mer än läsa.

Skriva gick bara inte.

Istället har jag hakat på #fångafebruari utmaningen på Instagram. Ta bilder och skriva två saker till. En gång om dagen. Perfekt aktivitet.

Däremellan har jag börjat röja i trädgården. Då jag inte alls orkade i fjor har allt liksom växt, på riktigt, över mitt huvud. Sonen gjorde en hel del men sen fick han jobb, som tur var, och allt stannade av igen.

Som ni säkert vet är ju detta ren meditation för mig. Jag blir lika förvånad varje gång jag tror det gått fem minuter och så är det redan lunchdags när jag tittar på mobilklockan.

Det är som att rensa mitt huvud och göra gymnastik samtidigt. Ordentligt trött i kroppen efteråt.

Fast jag tänker, när jag ser mina sönderrivna armar, att jag i en framtida trädgård inte ska ha så många taggiga växter. Är det ens möjligt? Alla verkar ha taggar. Till och med citronen. Suck!

Borde kanske vara försiktigare. Rivsår kan lätt ge infektioner. Sånt jag bör undvika.

Men när jag är därute stannar allt upp.

Till och med hunden fattar och håller sig på avstånd.

Han visar större respekt för meditation än många människor jag känner.

Lagerbladsbuskarna är hårt angripna av svamp och jag måste nog spruta dem också förutom att klippa ner lite till.

Avokadoträdet klarar jag inte själv utan måste be äldsta sonen om hjälp. När han är ledig nästa gång. Lilla stegen är för liten och den stora vågar jag inte meka med själv i trädgården. För instabilt.

Detta kommer såklart att ta tid.

Men tid har jag ju.

För nu är jag ledig till den 19 februari då jag ska på uppföljning hos onkologen.

Även om jag inte kan få ut svaren förrän om några dagar så sa dagens läkare att allt ser mycket mycket bättre ut.

Så nog har jag tid alltid.