för att komma ur den klaustrofobiska håla jag hamnat i.

Se det positiva i svaren jag fick när jag trodde att jag hade gjort något fel och det ramlar in saker som tyder på att det finns tekniska fel härinne som gör allt lite mera komplicerat.

Istället för att noja över att ingen bryr sig….ha ha ha…ja jäklar!

Jag tittar igen på bilderna äldsta sonen skickar när han är ute och springer och inser att den där förundran över naturen som jag tjatat mig blå över under hela deras barndom har fungerat.

Istället för att gräva ner mig i ilskan över att han gjort slut på all tomatsås till sin ”äckliga köttsås” njuter jag av att ett träd som snurrar runt sig själv kan vara motiv för fotografering.

Minns att yngste sonen också har visat tecken på att ha anammat kärleken till naturen. En gång då vi var i Sverige kallade han på mig för att visa mig något och jag som trodde att det var en upphittad Pokemon eller något liknande blev helt stum när han pekade på soluppgången över möllan utanför min fars hus.

Ja, detta är sånt jag tröstar mig med idag.