Den sitter i sitt nät som den spunnit omsorgsfullt. Väntar tålmodigt på att du ska komma förbi. När du sitter fast i nätet, för att du var så jävla korkad och inte såg att du alls inte skulle gå den vägen dyker spindeln upp. Hugger dig i nacken. Käkar upp dig om du inte får någon hjälp att ta dig loss. En spindel bryr sig inte om att du skriker; – jamen, du satte ju inte upp några skyltar!!! Din ouppmärksamhet är inte spindelns grej. Tvärtom är det precis din disträa stund som gör spindelns dag.

En spindel kan också sitta på en ros. Du lockas dit för att doften har något av din barndom i sig. Det går bara inte att låtsas som ingenting och gå förbi. Som om du var berusad närmar du dig den fantastiska parfymen. Du hinner inte fatta någonting förrän du är uppäten.

Synd om dig ju!

Om du tittat efter ordentligt innan så hade du sett de där håriga små benen sticka ut.

Du vet att spindlar är nyttiga. De käkar upp ohyran som bor lite överallt.

Fast efter en spindelattack man lyckats ta sig ur har man svårt att se den. Nyttan menar jag.

Man kan inte heller gardera sig för nästa spindel.

Då slutar man ju att leva. Ty de är många och överallt.

Själv hoppas jag, krasst, att en fågel eller ödla ska ta hand om spindeln innan jag fastnar där igen.