I torsdagseftermiddag kom min äldste son och sa att han ville boka flyg till Sverige. De hade gett honom okej på semesterdagarna han bett om på jobbet och det är bäst att smida innan de hinner ändra om allt igen. Om man har biljetter kanske de inte kan mixtra…kanske…

Innan jag visste ordet av hade jag inte bara hjälpt honom att boka flyg, till slutet på juli och hem igen den 10:de augusti, men även till mig. Eller, så fort gick det inte för det är inte alls enkelt att bara boka. Tider är knäppa. Flygbolag har lagt ner. Andra är märkliga. Min son har lite ideer…inget jag delar. Man kan liksom inte gå in och kolla vem som kör planet. För mig räcker det med att hen inte är full eller påverkad. Just sayin’! Men men…vi ser saker olika. En stunds tystnad, googling och ryckande på axlar innan jag kunde trycka på knappen.

Till slut var det klart och betalt.

Natten mellan torsdag och fredag sov jag sååå dåligt. ”Bara 13 dagar varav två resdagar” surrade varje gång jag vände och vred på mig. Att jag hela tiden anpassar mig. ”Jamen, bra för hunden ju! Han blir inte lämnade så länge då. Hundar kan ingenting om tid. Det är ett mänskligt påfund. Och så vidare. Och så vidare”.

På fredagsmorgonen satt jag som vanligt i min solstol efter frukost i trädgården när sonen kom ut. Spontant kastade jag ut den där brinnande frågan från min hönshjärnemammeshjärta; kan du resa själv den 29:de om jag reser innan?

Med den där jokerblicken sa han såklart; -nej! Jag kan inte följa instruktioner. Jag är alldeles för liten.

Jag blev med andra ord snabbt idiotförklarad och strax satt jag framför datorn. Ringde flygbolaget som splittade våra biljetter och sen kunde jag ändra min bokning (kostade inget!) så att jag reser en vecka innan och därför får mera tid i Sverige. I samma andetag frågade jag hundpensionatet om hunden får vara där en vecka till. Såklart han får.

Många tankar föds av denna ”lilla” händelse. Först den där jäkla anpassningsförmågan jag har som förvisso är bra men som också gjort att jag backat tillbaka med mitt framför andras i många år.

Sen kommer det där om splittringen. Ska det vara så här alltid? Alltid var mittemellan något. Ska det alltid kännas som att hur man än väljer så väljer man fel?

Därefter kommer tankarna om hunden. Jag skulle ju egentligen vilja ha honom med mig. Men jag vill inte alls utsätta honom för flygtransport.

Han har det bra på pensionatet.

Men ändå…

Sen till sist det där; – och vad tusan gör jag resten av sommaren i detta kokande land???

Fast det det där sista brukar ju lösa sig ändå.