Har ett tag tyckt att hunden verkar så mycket mera flåsande än vad han brukar. Sen är han också irriterad på sin bakdel, far upp emellanåt och slickar golvet som om han läcker kiss eller så. Dessutom börjar det där kliandet som gör att han skaver av allt skinn runt ögonen och slickar tassar som en tokig.

Ett tag skjuter jag upp veterinärbesöket för mina egna sjukhusbesök.

Så en kväll, efter att han lekt dra-leken som han älskar med äldste sonen i trädgården, kommer han in och lägger sig på vardagsrumsgolvet och andas något gräsligt. Det låter som en gammal gammal motor ungefär. Vi blir ordentligt rädda för det är inte ens riktigt varmt här än och hur ska detta sluta när termometern börjar gå upp åt helvetestemperaturer. Jag bokar en tid hos veterinären.

I fredags var vi där och efter att ha konstaterat att hjärtat inte har blåsljud, lungorna är helt fria och att han inte är överviktig (detta vill jag att alla som kallar honom tjockis ska läsa ha ha ha!) så vill veterinären skriva ut en tablett för att hjälpa hjärtat lite. Jag måste se chockad ut för han lägger till att det är normalt vid denna ålder. Jamen han är tio bara, börjar jag. Läkaren fyller i att han ju faktiskt i människoålder är i sjuttioårsåldern, alltså äldre än vad jag är.

Egentligen vet jag. Egentligen vill jag inte höra detta. Såg ju att Wish’s pappa dog vid 14 men tänkte att det är långt till dess. Och så har året sedan hans pappa dog gått i ett huj. Jag ryser.

För att trösta mig säger veterinären att han är i bra skick. Det är bara små detaljer som behöver justeras. Motorn är okej. Karosseriet behöver fixas. Min hund får också tabletter för kliandet. Han talar också om operation igen. Den ena testikeln är inte nere och det känns hårt vid den som finns där. Det brukar inte vara farligt men det bör göras på hösten när det börjar bli svalare.

Suck! Okej då. Detta har jag ju också skjutit upp. Medicinerat bort och försökt vara cool med.

Sen ber han mig ta urinprov för det jag talar om verkar vara en urinvägsinfektion och det ser så ut runt förhuden med.

Här börjar en liten mardröm. Den som har tagit urinprov på sin hanne, vet. Den som har en hanne som praktiskt taget doppar mage och snopp i marken när han går, vet. Den som har en hanne som när han fattar, att vi är där med en tallrik och försöker stjäla hans dyrbara parfym som ska sprutas upp mot väggar/ bilar / stolpar av alla de slag, tänker ”så inihelsikeheller” och helt sonika tar ner benet, vet. Om man sen lägger till en son som vet alldeles säkert att jag gör fel. Att jag inte ser var snoppen sitter. Att jag bara är helt hopplös. Att det är bästa han gör det och tar över tallriken.

Ja då fattar man nog att det ligger två sketna droppar i burken när vi kommer trötta och sura hem efter att ha bråkat oss runt kvarteret.

Jag lägger till morgonkisset utan inblandning av någon på lördagsmorgonen och går iväg för att lämna in provet innan det hämtas upp klockan 12.

Veterinären som har jour säger att jag får resultatet på måndageftermiddag.

Det får jag inte. Skriver till veterinärerna. De säger att de ska prata med labbet.

Tisdag ingenting. På kväller 23.22 får jag ett meddelande som jag av en slump ser för annars brukar jag inte kolla telefonen så sent. De ska ringa labbet igen. För de har skickat in det. Om det skulle vara laboratoriet som slarvat bort provet så får vi göra om det fast gratis.

Jag faller ner i en grop av svarta tankar om helvetespromenader som ligger framför mig även om aldrig så gratis.

Jag slipper göra om det för på onsdagen får jag svaret. Min hund har urinvägsinfektion och massvis med sand. Det blir en kraftig kur på sextio dagar med antibiotika och kosttillägg. Jag får beröm av veterinären för att jag varit uppmärksam så att vi kan undvika stenarna.

Det är inte bara en kraftig kur den är kostsam också. Fast det är en annan historia och jag är glad att vi kan kurera min bästa vän. Min nu äldre bästa vän.

Och att en ny helvetespromenad inte behövs förrän i slutet av augusti.

Nu;

För tio år sedan;