Lyssnar på sommarpratarna. Är lite efter för jag startade inte då de körde igång i juni. Förr brukade jag hoppa mellan de olika personligheterna. Välja ut de jag tyckte verkade intressanta. Nu lyssnar jag på alla. Betar av från början och tänker mig fortsätta hela vägen ut. Så olika. Så intressant att de är olika. Men jag märker en linje av krig som går genom hela programmet.

På ett eller annat sätt tar nästan alla upp det.

Det är när överstelötjnant Joakim Paasikivi talar om kriget i Ukraina, att han först inte trodde det skulle vara så länge och att ukrainarna inte skulle stå upp emot Putin som de gör, som det ryser i mig.

Att de faktiskt kan komma att involvera resten av Europa också. Eller hör jag fel? Jag förstår ju verkligen ingenting om krigföring och vissa av grejerna han berättar om är rena turkiskan för mig.

Ändå är det något så skrämmande i detta.

Alla unga människor som är rädda.

Min son som tränar, springer med tyngder, boxas, förbereder sig på att det blir världskrig. Säger han.

Jag har redan sagt att om det blir krig kommer jag att göra som en ukrainska vi känner som gömt undan sin son i källaren för att han inte ska bli inkallad. Hon bor här och sonen i Ukraina.

Helt enkelt kommer jag att stoppa mina söner i underjorden tills kriget är över. Så får det blir, undertecknat hönsmamman.

Jag har liksom skrattat lite åt det. Inte åt hans rädsla för den är på riktigt. Nä, detta absurda att ett krig kan tjonga loss.

Det har det ju gjort förr.

Har jag verkligen rätt att tro att det inte skulle kunna ske igen?

Så han får ju träna loss (skulle inte kunna stoppa honom heller för den delen), inte skadar det honom, men jag kanske också ska vara beredd på att vargen kommer.

Men kanske inte att vårt garage är bästa stället då.