Min mobilväckare skrålar ut den där melodin jag tänkt att jag skulle ändra men inte blivit färdig till klockan fyra morgonen den 11 augusti.

Jag vet inte om jag sovit eller det har jag nog. Konstigt nog är jag helt på det klara var jag är, det brukar jag inte vara när jag reser, när jag greppar efter mobilen. Stänger av skrålet och kollar om jag möjligtvis har fått meddelande om upphittade väskor. Det har jag inte.

Sonen vaknar också utan att jag behöver puffa på honom. Det första han säger är; ”Herregud vad du snarkar!!!”.

Va? Jovisst jag har vaknat någon gång till mitt eget snarkande…fast inte denna natt… och visst sover jag sedan tre år tillbaka ensam i rummet (hunden är där ibland men han säger inget) …men min faster då? Vi sov i samma säng förra veckan en natt. Vad har jag utsatt henne för? Ljuger min son?

Mycket senare skickar jag ett meddelande till min faster men hon har inte hört några snarkningar. Kanske är jag ovanligt trött? Ovanligt stressad? Spånar hon. Ja, visst både trött och stressad är ju underdrifter i detta fall.

Nu är klockan alltså fyra och vi kan få frukost. Så vi turas om att gå på toa, packar ihop vår få saker och går ner till matsalen. Där sitter redan folk och äter. Vi är inte de enda earlybirdsen.

Mellan tuggorna säger jag åt sonen att vi kanske borde betala hans glutenfria öl och mitt dyra rose’ vin innan vi drar. ” Det har jag redan gjort”, säger denne man som bytt plats med mitt äldsta barn någonstans på vägen och jag har inte fattat något. Jaha, vi ska bara lämna in korten då!?!

Vi ser en shuttle som rullar in och sonen svär för han hade tänkt att vi skulle hinna med den. Nästa går om en halvtimme. Han måste gå på toa och röka och… Det är lugnt. Planet går 7. Vägen dit tar 6-7 minuter. Vi har ju inga väskor att checka in, ha ha lite roligt ju om inte det vore för oron att de kanske inte finns i Rom heller.

Tiden som är kvar i väntan på shuttlen tar vi en kopp kaffe till, lämnar in korten som egentligen är nycklar och kontakter till elen och tusan vet om de inte har andra dolda funktioner också. Ibland blir jag rädd för sånt här allt- i -ett och hur i hela fridens namn är det möjligt???

Bussen är redan ganska full när vi går på. Efter ytterligare ett stopp är den full. En man har en stor låda med cykel skrivet ovanpå. Jag står fortfarande och funderar på om chauffören verkligen sa; ”jag behåller dessa”, om våra biljetter på italienska eller det är min hjärna som spökar till det. Sonen säger att han inte hört det alls. Alltså inbillade jag mig.

Vi är strax framme. Går av efter mannen med stora cykelpaketet och traskar raka vägen in till säkerhetskontrollen. Ställer oss i den lilla kön. Lilla jämfört med både Kastrup och Leonardo da Vinci, fast kanske är det tiden som gör så och inte flygplatsen. I kön inser jag mitt misstag att ha fyllt min flaska med vatten på hotellrummet. Sonen försöker dricka men en hel liter kan man inte få ner sådär på stående fot. Inte ens om man är min son. Jag lägger flaskan i plastlådan tillsammans med kamera och mobil. Säger till en av funktionärerna att jag glömde bort mig och pekar på min flaska. Han svarar att det inte är någon fara och sen ser jag min flaska försvinna iväg med en handskklädd kvinna som häller ut vattnet i en behållare efter bandet och sen ger mig min flaska tom igen.

Så enkelt var det. Snopet, tycker sonen som halsade vatten i onödan.

Det finns vattenkranar för påfyllning strax efter säkerhetskontrollen där vi stannar för att lägga ner allt i ryggsäckarna igen. Ingen vattentankning på toaletter på norsk flygplats inte. Lär er av detta Italien och Danmark!

Klockan är nu 5. 40 och vi beger oss mot vår gate.

Han, mitt ressällskap, förvånar mig igen med att agera fotomodell. Och när jag frågar honom om jag får sätta bilden på bloggen säger han; ”gör som du vill”.

Så då gör jag det.

Vår gate är inte längst bort denna gång utan det går snabbt att komma dit och snart rullar vårt plan in.

Sonen tycker att jag ska fråga tjejen som står där från förra planet om väskorna och jag gör det motvilligt för hur ska hon veta det?!?

Jag blir tvungen att tala engelska med henne. För första gången under hela denna tokresa kan inte en norska förstå min skånska. Sen är det precis som jag trott. De kan inte se där var våra väskor är.

När vi sedan sitter och försöker avdrammatisera oron för våra förlorade väskor säger jag till sonen att jag fick lust att säga; ” är du helt j…la handikappad” till tjejen som inte förstod mig. Min son skrattar; ”Hjälp vilken personlighetsförvandling du gått igenom mamma!”. Ja, fast jag sa det ju inte högt. Det får bli nästa steg i transformationen.

Sen går allt enligt tidsplan. Vi sitter längst fram i ett knappt ens halvfullt plan. Klockan tio landar vi i Rom efter att ha sovit en stund båda två.

I Rom kommer vi snabbt ut, sitta längst fram är kanske det man ska, och traskar raskt till väskutlämningen. Jag vet att det finns en speciell lucka för borttappade väskor och hittar den efter en stund. En anställd ser surt på oss medan hon tömmer sopkorgar och sopar golv. Vi hör en kvinna som talar i telefon i bakgrunden. Surkarten säger inget. Det känns inte som jag vill fråga en sur städtant något. Väntar istället medan jag funderar på varför Norwegian inte står med på flygbolagen uppradade på tavlan på väggen intill.

Det får jag svar på när telefonpratarkvinnan kommer. Norwegians helpdesk för väskor är längre bort. Hon pekar. Där syns en ringlande kö såklart. Vi ställer oss i den.

Varje kund tar lång tid. Anmälan ska göras. Instruktioner ska göras klara på engelska, spanska och italienska. En amerikan tröttnar. Han har rest Lufthansa och gör anmälan via en app som han tipsar oss om. Tack, men jag vill gärna prata med en riktig människa. Sen hittar han sin väska när han går därifrån och kommer tillbaka för att upplysa kvinnorna framför oss. En utav dem går iväg för att kolla, men hon har inte samma tur.

Vi står envist kvar och när vi långt om länge kommer fram och säger att vi hoppas att våra väskor ska ha kommit fram igår då vi också skulle ha landat himlar tjejen med den dåliga engelskan med ögonen. Som för att säga;” tror ni verkligen på mirakel?”. Hon tar våra tags och sätter sig vid datorn i rummet intill. Under tiden studerar sonen skylten med de olika formerna på resväskor i det fall att vi måste beskriva dem kan vi peka på bilderna där. Strax kommer tjejen tillbaka för att upplysa mig om att våra väskor lagts på band 27 för bara några minuter sen. Alltså ett band från där vi står. Det band där amerikanen hittat sin väska. Vi tackar och rusar dit. Sonen plockar snabbt upp båda väskorna och sen ger vi oss av mot utgången och taxikön för att skynda oss hem.

Min son ska jobba på eftermiddagen och jag har lovat och svurit att jag ska vara i tid klockan 15 för att hämta min hund på pensionatet som ligger en timmes bilväg från vårt hem.

Nu har vi tid att äta hemma också. Bra!

Det är heller ingen lång kö vid taxi vid denna tid. Kanske man ska resa tidigt på morgonen ändå…

Normalt betalar vi runt 70 euro för en sån resa. Idag kostar det 80. Chauffören mumlar om dagens tariff men jag vill inte höra. Betalar och går av. Sonen har till chaufförens förvåning redan lastat ur båda väskorna. Han kan bara köra vidare. Min son kommenterar den konstiga tariffen men jag säger bara att det ju är söndag. Orkar verkligen inte med att bråka för 10 euro. Verkligen inte.

Hemma öppnar vi allt. Även väskan med leverpastejerna till sönerna och jag tackar min lyckliga stjärna att jag lyssnat på min far och tagit emot kylklabben. Sonen ville inte det. Jag stoppade ner den i den lilla kylväskan ändå. Kanske är det tack vare den som allt överlevt väskornas mystiska resa.

Senare upptäcker jag att en ögonskugga jag tagit med men aldrig använt gått sönder i min necessär och spridit sin glittriga färg på allt jag har i den.

Jag är så glad och lättad att vi funnit väskorna och tänker väl att nu så, nu går resten som en dans.

Det gör jag tills jag inser att en olycka stoppar min framfart till hundhämtningen.

Men det är en annan historia.

Kanske kommer den en vacker dag.

Detta var det lyckliga slutet på en resa med mellanlandning i den norska huvudstaden utan att se en skymt av den.

Slå det om ni kan.