Går omkring och funderar.

Kan inte så mycket mera.

Eller kan och kan, det är väl bara jag själv som stoppar upp det hela.

”Göra kan man om man vill”, säger jag till mig själv när jag blir irriterad på mig. Och det blir jag.

Natten mellan söndag och måndag fick vi det där vädret de hotat med så länge.

Tänker att journalister gottar sig i att skrämma människor halvt till döds innan om vattenbomber och tromber och fan och hans gamla mormor.

Så dundrar det på. Hunden är först in. Vad han tycker om åska vet vi ju alla. Innan jag känner dropparna där jag sitter och jäser i solstolen efter middag, funderar jag på om det verkligen är åska eller bara något dundrande nattligt vägarbete eller kanske flygplan.

Därefter dröjer det och jag hinner tänka att jag nog inte behöver plocka in kuddar och dukar och sånt. Det ska jag få äta upp.

Himlen öppnar sig samtidigt som vindarna slår omkring med allt. Precis så galet som det bara kan bli här. Kommer på att jag har tvätten ute när jag ligger i sängen. Går upp och får in tvättställningen med hjul som redan har börjat fara omkring fast jag är hundra på att jag förankrat den väl med vattenslangshållaren. Den andra får klara sig själv. Det är redan en sjö därute och stövlarna står i verktygsboden.

När sonen kommer hem dyblöt går han ut och hämtar min lika dyblöta filt jag använder när jag mediterar. Den som hängde under tak. Inser att mina solcellsvärmeljus kommer att bli blöta även om jag puttat in dem under bordet. Men vattnet rasar ner och jag låter det vara.

Morgonen efter plockar jag genomvåta saker från trädgården och i parken ligger det ett träd. Jag försöker ta ett kort men den där irriterande kvinnan som alltid brukar gå med näsan i mobilen och aldrig veta var hennes hund är har idag ingen tanke på videos utan är sååå intresserad av om trädet kanske var sjukt. Hon går nära för att se om det kan finnas parasiter där. Hör hur hon konstaterar att det inte är så medan jag suckande tar ett dåligt kort med henne som en blå prick där inne.

Detta träd kommer hur som helst att få ligga kvar då många träd föll i Rom.

Turligt nog inte på någon för det händer också.

Men som sagt så får det nog ligga länge för här råder det kaos och inga visor.

I morse, tidigt, lyckades jag ta bättre bilder även om hunden ville dra iväg. Han förstår inte riktigt det där med dramatiken i ett stackars fallet träd.

Hunden som jag igår kväll hörde gräva på balkongen utanför köket när jag lagade mat.

Gick ut för att se vad han höll på med och då låg där en geckoödla som jag inte vet om han hade haft tag i eller inte. Jag petade på den men det visade inga livstecken. Senare hittade jag den upp och ner och då tänkte jag att hunden varit där igen för han kunde liksom inte låta bli. Kallade på honom flera gånger och då stod han med nosen där igen. Jag tror inte att han kan ha fångat den för geckoödlor brukar vara så snabba att de kommer undan. Fast han gör ju inte saken bättre med sina klor när han försöker få fram den.

I morse då den fortfarande låg upp och ner bestämde jag mig för att begrava den. Uppenbarligen död ju. Ingen mening med att försöka reda ut vem den skyldige var eller låta den ligga där. När jag petade till den så rörde den sig lite. Den levde fortfarande. Helt klart bara lite till för annars skulle den ju ha farit iväg för längesen. Jag som inte klarar av det enda barmhärtiga att göra. Det som min farfar gjorde med en liten skogsmus vi hittade en gång. Det vill säga; slå ihjäl ödlan.

Jag får upp den på en bit hushållspapper istället medan sonen kommenterar att de inte är giftiga eller bits eller så. Jag vill inte skada den mera och lite liv finns för den masar sig upp på pappret.

Lägger ut den i örtträdgården. Fast den landar upp och ner. Petar den rätt och sen ligger den där. Att den i alla fall får dö i det gröna, tänker jag.

Dokumenterar det hela och googlar sen på sjuka geckoödlor.

Fast det står ingenting om vad man gör när de bara ligger sådär.

Det här kanske inte låter så omvälvande dramatiskt men för mig är det det. I min lilla lilla värld av blommor frågar jag mig varför mitt liv alltid är så uppskakande.

Eller är det så för andra också?

Eller ser jag tillspetsade händelser i ett alldeles vanligt liv?

Vardagsmat?

Vet ej, men nu ska jag ta itu med några surdegar som jag låtit ligga sedan innan jag for till Sverige. Och surdegar har ju förmågan att jäsa och bli ordentligt dramatiska om man inte bakar ut dem när man ska.