Hon har en son till. Fast ibland minns hon inte det och det är förfärligt, tänker hon.

Det är en son som nästan sen födelsen varit alldeles självgående. Han låg där i vagnen som nyfödd och lekte med sina händer medan hon jagade hans storebror eller lekte med honom. Utan att klaga. Han klagade bara när han var hungrig. Aldrig för att han hade tråkigt. Bara när han var hungrig och då skrek han förstås rejält.

Senare kunde hon ”tappa bort” honom i parken då han, som var ett otroligt socialt barn, helt plötsligt drog iväg och satte sig lite avsides och ”lekte själv”. Aldrig långt bort men ändå med en viss distans.

Jo, han hade också en besvärlig period i två/treårsåldern då han inte på några villkor alls ville göra nummer två varken på potta, på toaletten eller i blöjan. En sorts galen tävling där hon alltid utgick som förloraren. Ha ha nu fick du tvätta kallingar och golv igen! Klart att det inte var medvetet. Bara oerhört trist. Den perioden kändes som den varade i flera år fast det gjorde den ju inte alls. En galen sommar bara. En bajssommar.

Sen i tonåren blev det klart svårt igen fast där vet hon inte om det berodde på honom själv eller det som hände runtomkring. Det han såg hända med sin bror. Som att kan han så kan jag. Fast ändå annorlunda. För hans bror gick alltid på lektionerna. Han bara gjorde ingenting där. Satt av tiden.

På den tiden hette tävlingen; ”slå i mamma att jag går i skolan fast jag egentligen driver runt på stan”.

I flera år körde hon ett sorts galen maratontandem där skolorna turades om att ringa upp henne.

Överlevnad med små marginaler som hon i backspegeln inte alls fattar hur det gick till. Inte alls.

Nu sitter han där framför henne ibland på kvällsmat. Han som flyttat hem till sin tjej och hennes familj. In på hennes flickrum bara. Han som jobbar galna tider för en lika galen arbetsgivare på en pizzeria som har öppet alltid. Eller nästan alltid.

Hon har honom där och tänker att; ”nu så, nu måste jag passa på!”. Påståendet som malt sedan den där väninnan, eller pseudoväninnan, kastade den i ansiktet på henne. Att hon var mera den andre sonens mamma än den son hon nu har framför sig. Hon tar sats. Darrar kanske lite på rösten. Tror inte att det märks. Eller så gör det det. Det spelar ingen roll. ” Har jag behandlat dig annorlunda än din bror?”. En sekunds tystnad. Minste sonens varma leende. Han har alltid alltid haft det där leendet. ” Alla barn behandlas olika av sina föräldrar, mamma. För att de är olika.”

Klokskap i en ung kropp. Var kommer den ifrån? Är han född sån? Hon tror det men vill inte riktigt ge sig.

”Jamen har du känt att jag kanske föredragit din bror framför dig?”

Nu skrattar han. ”Nej verkligen inte. Varför frågar du det?”.

Då berättar hon om väninnas ord. Att hon tagit det väldigt hårt.

”Jag tror du missuppfattat vad hon menar. Tror att hon menar att du och storebror är så lika till sättet. Ni är båda passivt aggressiva t ex.”

Där stannar alla hennes tankar om klokskap upp. Hon hör klockor ringa om andra i denna familj som minsann är betydligt ilsknare med både ord och uppförande. Det är när hon börjar fundera på om hon ska skramla extra med gaffeln i ren protest som det går upp för henne att den här gamla tjugoåringen ju har rätt.

Visst liknar de varandra mest hon och snart tjugotreåringen. Fast ändå inte.

Visst är båda sönerna frukter av en hel massa både gott och ont fast inte bara från hennes sida.

Han har något där som stämmer såklart.

Stämmer alldeles för bra.

Sen talar de vidare om väninnan som utlöst allt detta. Hon som hade en dotter som gick i sonens klass. ”En evig gnällfia, med högfärdigt sätt”, kommenterar han dottern med spjuverblicken hon känner allt för väl.

Hon råkar veta att gnällfian tyckte mycket om hennes son men det säger hon ingenting om.

För hon har ärvt tystnad från andra håll.