Jag häller massor av blåbär på min frukostyogurt. Älskar blåbär.

”Dyra”, snäser ställföreträdande ex som råkar befinna sig i köket när jag häller upp dessa godbitar.

”Dyra fast goda”, svarar jag och fortsätter med min morgonprocedur.

Dessa blåbär är italienska och smakar verkligen blåbär till skillnad från de polska som man ibland tvingas köpa p g a finns inget annat. De ligger i irriterande små plastlådor och visst hade det varit bättre om jag haft blåbärsbuskar runt hörnet men nu har jag inte det och en craving är en craving. Så försvarar jag mig själv i mitt huvud samtidigt som jag är trött på att försvara alla mina inköp.

Mat måste väl ändå få kosta va???

Så säger han hej och går till bussen. Han ska jobba.

Strax hör jag ett WhatsAppmeddelande pingla in.

Det är han. Exets vice.

Han frågar om jag kan skicka länken till pianomusiken jag lyssnade på igår när jag gjorde min yoga. Han vill spara den.

Gapande skickar jag Ludovico Einaudis vackra musik meddetsamma till honom som nästan bara lyssnar på heavy metal nuförtiden.

Han som ofta fnyser för den ”onödiga musiken” jag lyssnar på eller dansar till (dans är för övrigt också onödigt).

Är tvungen att titta ut för att se om det snöar.