Ibland ger jag all skuld på denna stad och dess stökiga innevånare.

Att det är deras fel att jag inte längre trivs.

Omöjligheten att ta sig fram både med kommunala medel och privata.

Att ta sig från en sida av staden till den andra kan bli ett helt äventyr.

Och då har jag inte ens nämnt parkeringarna.

Lägg på allt detta alla nya vägarbeten och andra omöjliga projekt som helt plötsligt är i full gång p g a jubileet nästa år.

Va? Var det inte nyss jubileum?

Suck!

Ska pilgrimerna komma och titta på sopbergen då? tänker jag surt när min vän föreslår att vi ska gå ut. Jag säger ja, och hon bokar. En efter kvällsmaten drink ingår.

Eftersom det sägs finnas parkering och att det inte ska vara så krångligt att hitta dit vill jag köra.

Naturligtvis går jag där och ångrar mig när det är dags att göra sig i ordning. Det har blivit så bekvämt och skönt och rentav behagligt att bo i trädgård, säng eller soffa med myskläder på. Kravlöst. Vad har man på sig? Måste man sminka sig? Jag kan inte längre hur man gör.

Något viskar i mitt öra att ”Nu är du bara dryg. Ta på dig vad som helst och borsta rufset bara. Du har ju pratat om att göra något annat. Gör det!”

Så jag gör mig i ordning good enough och kör och hämtar min vän. Vi gps;ar oss fram efter eventorganisationens karta.

Kommer fram i närheten och där blir det stopp.

Jag jobbade ett tag här i närheten jag vet att det är världens krångel att hitta rätt uppe på Celio, dit vi ska. Därför följer jag deras karta. Ändå blir det fel.

Svettas så att det sprutar om det och kör i fel körriktning på en av skitvägarna. Som tur är får vi inget möte. Vänder och startar om gps:en. Ett ungt par går runt med mobilerna. De letar uppenbart efter något.

Min vän tröstar mig med att taxin som tog henne och en annan vän hit i juli när jag var i Sverige också körde runt ett par varv innan de kom rätt.

Till slut hittar vi den där skitvägen på spårvägsrälsarna. Det går inga spårvagnar just nu pga jubileumsskiten (här blev det en överdriven och medveten användning av ordet skit men det ger en bra bild av känslan). Andas ut när vi äntligen parkerar i en buske, som är en del av den fantastiska, påhittade parkeringen.

Vi är försenade såklart men det är också de som ska spela och sjunga. De har just gått upp på scen när vi beställer våra drinkar och sätter oss ner. Min vän pekar på ett par som sätter sig ner vid borden där de som äter sitter. Samma par som gick omkring och letade när vi körde runt.

All svett och all avsky för denna galna stad rinner av mig när jag inser att vi har Colosseum som utsikt.

Resten gör musiken.

Och där ovanför tittar den nu lite naggade månen fram.

Jag förlåter allt skräp och kaos.

Kommer ihåg den där förälskelsen, åtminstone en stund, i en gammal stad som verkligen kan fängsla alla dina sinnen.