Jag hittade ju på det här veckoinlägget för att peppa mig själv och min gitarrspelning.

Nu kan jag glatt berätta att jag spelat flera gånger den gångna veckan.

Först lätt det rent förskräckligt. Som om mina fingrar helt tappat bort sig. Man skulle ju kunna tro att, precis som med cyklandet, har man lärt sig en gång så sitter det i.

Stycken jag spelat i över fyrtio år ville inte alls bli spelade.

Övning ger färdighet såklart. Det vet ju alla utom jag.

Andra gången lät det genast lite bättre även om det är långtifrån vad jag skulle önska.

Ett stycke som jag minns som svårt att lära in går märkligt bra.

Så kul det är när det gör det. Det där flytet. Känslan. Hur mycket jag tycker om detta.

Det är ett stycke som passar bra också. Igår trodde vi att en sak skulle få en upplösning. Att vi skulle få veta vad som gäller. Istället är det en fortsättning följer februari 2025. En mardröm som aldrig tar slut. Något som hållit på nu i över fyra år (minns inte riktigt längre). Mer än så kan jag inte säga.

La’grima sitter mycket bra då.

Tänker jag.