Sitter och stirrar på skärmen igen. Vet inte riktigt vad jag ska skriva om.

Ögonen bara rinner och rinner.

Gick ju till ögonläkaren.

Han konstaterade att jag har en blefarit, d v s inflammation i ögonlockskanten. Jag fick spray som jag ska applicera morgon och kväll i trettio dagar. Sen fick jag två olika sorters droppar som jag ska ta efter hur allvarligt mina droppande ögons droppande känns.

Jag måste lära mig att leva med skiten för medicinen kommer jag att ta åtminstone ett och ett halvt år till. De sa tre år minst. Kanske mera. Och det är ju den som är boven även enligt ögonläkaren.

Fy, jag är så trött på detta! Använder ju mina ögon till allt utom att sova. Sova är det jag borde göra alltid. Då mår mina ögon bäst. Så fort jag öppnar dem kör helvetet igång.

Tycker synd om mig själv.

Tänker på mor. Hon hade stora…större problem. Fick laserbehandling. Gick omkring med solglasögon. Kunde inte handarbeta längre.

Här sitter jag och gnäller bakom min tårridå.

Borde kanske skämmas.

Jag kan ju ändå se. Jag kan ju ändå handarbeta och läsa.

Fast jag skäms inte.

Det är faktiskt besvärligt.

Utomhus blir det värre. Till min stora sorg innebär detta att när jag är ute i trädgården måste jag ha fickorna fulla med näsdukar och sen ösa på med droppar när jag kommer in.

Som om jag blir straffad för att jag vill jobba lite i trädgården.

Tittar på lappen jag fått. En droppe i varje öga. Max 5 droppar per dag. Så står det på den där med kortison i. Det är engångspipetter. Jag känner inte hur många droppar jag får i. Något rinner utmed kinden.

Fy, jag är trött på droppar också!

Gråter en skvätt ibland.

Fast det gör ju inte saken bättre.

Tvärtom kliar det till och med i ögonen mera sen.

Skönt ändå att få ut lite sorg.

Så där ja, nu har jag fyllt skärmen ändå.