Laga mat är inte min superpower.

Tycker det är ett nödvändigt måste.

Alternativet är att äta färdig mat och det är ju inte alls hälsosamt.

Därför anstränger jag mig.

Tänkte igår att en lasagne kan jag ju slänga ihop.

Hade köpt glutenfria lasagneplattor och mozzarella som jag tänkte skulle ersätta besciamellsåsen. En enkel med bara tomatsås. Lätt som en plätt.

Har sett på när C lagar mat. Hon slänger ihop en lasagne som blir krämig och god medan hon har flera andra saker på gång på spisen. Inget som blir bränt eller torrt. Om jag har två saker på gång kan jag räkna med att en blir bortglömd och därför nästintill svart.

Jag satsar istället på en rätt.

Här måste jag berätta att jag alltid får kanterna på lasagnen tråkigt torra. Det spelar inte så stor roll hur mycket sås jag vräker på. De blir torra ändå.

Hittade ett tips om att lägga både ugnspapper och staniolpapper över för att sen ta bort dem de sista tio minuterna. Upplyft av detta glömde jag helt bort att lägga till en mozzarella som jag tänkt då jag såklart höftar recept. Sååå trist att följa recept med!

Jag ser ju att lasagnen är så där böljande som den inte ska vara när jag tar bort papperna. Fast då är det redan försent ju.

Stackars försökssonen säger sen mellan de knastrande tuggorna; ” mmmm…mjuk och god!”.

”Kanske skulle jag ha hällt i mera sås”, försöker jag lite trevande.

”Eller så kan du åka till S och äta ( en person han klagat väldigt mycket på senaste tiden)”, lägger jag till då sonen himlar med ögonen.

” Ja, och säga till S att ooo vad gott har du fått receptet av min mor”, lägger han till.

Där börjar jag skratta så att jag knappt får luft.

Hunden sitter på golvet och tittar från den ene till den andre och då blir det ju så att vi lägger till att nästa måltid får han laga så att vi slipper sitta och tugga torrt. Säkert kan en hund mycket bättre än så här.

Vi skrattar båda hejdlöst länge. Tårarna rinner (igen).

Detta är vardagshumor och det går inte riktigt att få fram det roliga när man återberättar det.

Varför berättar jag det då, kan man undra.

Jo, denna händelse fick mig att börja tänka på hur befriande humor är och att man kan skämta om allt. Även en halvt misslyckad lasagne (som trots allt blev uppäten). Detta för mig in på Robban ( Robert Karl Oskar Broberg). Älskade hans ordvitsiga låtar som Likbil och Båtlåt.

Så det bjuder jag på idag.

Lasagnen är ju uppäten.