Den trettionde oktober fick jag en påminnelse om en födelsedag på FB.

Det var en person som jag sällan eller aldrig sett skriva några inlägg. En pappa till en pojke som gick på lågstadiet med min äldste son.

Jag skickade såklart ett grattis.

Strax kom ett meddelande från en mamma vars flicka gick i samma klass som våra söner. En nära vän till den gratulerade. Han finns inte längre. Fick en infarkt i mars och lämnade alla i chock.

Jag är i chock när jag minns hur han sprang massvis med lopp. Mager som en sticka och envis med att springa trots att läkarna skrek nej då han hade problem med en höft.

Hur var det nu? Var det inte överviktiga och soffpotatisar som drabbades av hjärtinfarkter?

Jag förstår ingenting.

Idag kom en annan påminnelse upp om en födelsedag på FB. A som dog i december.

Jag står just och gör mig i ordning för att köra till den ickekatolska kyrkogården när det dyker upp.

Kanske är det detta som rör upp något i mig för jag ser inte att jag knappar in fel adress på gps:en och sen sitter jag väl i tankar för innan jag vet ordet av är jag på väg ut från Rom istället för mot centrum. Först tänker jag att kanske finns det en omväg som min gps nu tar mig på. Sen tänker jag att jag är på väg rakt ut i skogen. Kanske inte fel det heller men absolut inte det jag hade tänkt mig. Till slut hittar jag en plats som det går att stanna på för att ställa om min gps.

För att göra en lång historia kort kommer jag fram när den svenska mässan precis avslutas. Jag hör tvärfljötsmusiken som spelas på väg in. Snälla gudstjänstvärden låter mig tända ett ljus ändå. För mina döda. De som fyller år och de som har fyllt år.

Efteråt går jag runt och bara känner på lugnet. Det är fullt med folk där men ändå en sådan frid. Alla möjliga nationaliteter samlas där inne. Både ovan och under jord.

Jag njuter av denna vackra plats och har tagit med mig kameran. Fast jag har ju inte kollat laddningen så den tar snart slut. Det gör inte så mycket för när jag tagit två kort med mobilen börjar de uppmana oss, i högtalarna, att bege oss av då de stänger 12.30.

Fast då har jag ändå hunnit strosa runt och ta lite bilder ändå.

Svenskar ligger det en hel del där.

Det finns sedan 1850 en kattkoloni här och jag har turen att träffa två. Tog en bild på denna som tvättade sig i solen.

Jag ser varje gång jag är där…en gång om året även om jag varje gång tänker att jag borde åka hit oftare (i fjor inte alls)…nya detaljer.

Som att min favorit; Smärtans ängel har sandaler.

Otroligt vackert.

Och så var denna helgen också slut.

Alla döda grattade och jag kan lägga undan pumpljushållaren för denna gång.