Onsdag igen.

Tror att jag tappat bort mig.

Vet knappt vilken dag eller vilken månad eller vilket år det är.

Tur att vänner håller reda på det åt en då.

Dags att prata musik alltså.

Ofta har jag en låt ringande i mitt huvud hela dagen. Ibland hela dagar.

Ofta vaknar jag på morgonen med låten där och sen följer den med mig. Som ett soundtrack.

Idag var det Tubular bells av Mike Oldfield då den fastnade igår då jag såg italienska Comedy Match. Det är komikerlag som tävlar mot varandra. Det är vansinnigt roligt då de improviserar med ibland omöjliga uppgifter. Igår skulle de bland annat göra en scen från Exorcisten med bla prästen som en barnunderhållare. Därför fick jag Tubular bells, filmens sountrack, med mig till sängs. Jag har aldrig sett Exorcisten. Vågade inte. Vågar inte.

Men Mike Oldfield har jag alltid tyckt om.

1984 var jag och min faster och såg honom i Lund. Discovery Tour.

Konserten inleddes med låten The Lake till ett ljusspel i helt nedsläckt sal. Som stjärnor.

Det var fantastiskt.

Det var 40 år sedan.

Hjälp!