Idag vill jag prata lite om några av de där offentliga trädgårdarna här.

Om att ett oanvänt, inhägnat grönområde kan bli en oas för människorna som bor intill.

Människor som tar saken i egen hand och fixar till det. Sätter dit lite stolar och bord. Planterar träd och buskar. Fixar och donar för att sen kunna njuta av detta i ett land där solen ofta är framme även på vintern.

Det är fint tycker jag. Det säger en hel del om tänket här. Att man gör saker själv. Det går inte att förlita sig på myndigheter. Då blir det inget.

Här gjorde de iordning för en fest i somras. Hängde upp ljusslingor dagen innan.

På natten var någon och klippte sönder alla slingorna.

För likväl som att det finns de som kavlar upp ärmarna och bara gör så finns även de som bara vill förstöra.

Min hund är ju inte så pepp på att gå rundor längre men om man tar med honom i bilen när man lämnar en son på jobb så blir han väldigt glad och går även med på en promenad i en park.

En dag tog jag honom till Villa Torlonia. Som en gång var familjen Torlonias villa och trädgård. Som en gång var Mussolinis hem. Han lär ha hyrt billigt av just familjen Torlonia efter vad jag har googlat fram.

Alla byggnader är numera museer efter att ha stått övergivna i många år.

Statyer står kvar.

Och obelisker.

Det finns en oerhört dyr bar och restaurang där inne och kanske att jag en dag berättar om den då jag var tillbaka med en väninna och hunden några dagar efter just detta besök.

Vi kommer inte till Casina delle Civette (The House of Owls), hunden och jag. Han tycker att jag har lirkat färdigt och vill tillbaka till bilen igen. Samma väg som vi kom.

Har länge tänkt att jag ska besöka detta lite udda hus.

Kanske att jag gör det en vacker dag.

Visst är det underbart att vi har dessa ställen att vila öron och ögon på i en kaotisk storstad som Rom.