På julafton står jag där med ett fullt, sista i månadens, medicinblister i handen och känner ett hugg.

Det här är fel. Visst är det tisdag. Nej, det är det väl inte. Kollar almanackan på väggen bakom mig. Jo, det är fel. Jag har missat en dag. Varje morgon runt 7 ska jag ta min medicin. I tre veckor varje månad och det är alltså tre tabletter för mycket på det jäkla blistret. Jag börjar ju alltid på ett nytt blister en måndag. Suck!

Det har hänt förr att jag kommit på att jag inte tagit min medicin vid lunchtid men aldrig dagen efter. Gör som läkarna sagt och kastar de tre tabletterna, jag missat ta, i soporna. De sa ju att man aldrig ska försöka ta igen. Bara gå vidare. Det tar emot. Dyr medicin som jag bara kastar. Dyr medicin som skulle ha cirkulerat runt i min kropp sen dagen innan.

Nåväl, man dör ju inte av detta. Känner sig bara som världens största klant.

Sen åker dagen i väg. Det är mässa och grötlunch på Svenska kyrkan. Träffar vänner från Sverige och det är fint.

På kvällen firar vi jul här; jag, mina söner och en vän. Det är mysigt och enkelt.

Juldagen kör jag till C och R som bjudit in mig till en långlunch med en del av deras stora, härligt stökiga familj. Det tar aldrig slut på maten. Det tar aldrig slut på julklappsutdelningen. Är hemma först på kvällen. Varken jag eller äldste sonen är särskilt hungriga. Han har varit på lunch hos sin farfars fru. Vi äter sent lite av resterna från julafton.

I morse skulle sonen vara på jobbet klockan nio. När han frågade mig om jag kunde skjutsa honom sa jag ja och tog hunden med. En promenad i en park med strålande sol och 8 grader är precis vad vi kan behöva.

Det gick galet redan runt hörnet. En sopbil stod fastkilad mellan de dåligt parkerade bilarna innan vårt lilla torg som vi måste över för att komma vidare ner till stora vägen. En förbipasserande gjorde tecken till oss att det inte skulle kunna gå att komma vidare. Man använder mycket teckenspråk i Rom. Ett hemmagjort italienskt teckenspråk som jag lärt mig att tolka efter många år här. Problemet i detta fall var att vår gata är enkelriktad och det kom en bil bakom oss. Jag började backa, medan jag gjorde tecken till föraren i bilen bakom att vi måste köra tillbaka, och missbedömde avståndet i en garagenedfart. Duttade därför till en mur med vänster bakdel av bilen. Sonen överdrev det hela och jag fick sen höra hur jag förstört hela bilen då vi körde långsamt i fel körriktning med stackars mannen efter oss som valt att backa hela vägen ner i stället.

Vi hade tur. Det kom ingen som skulle upp. Det är bara 200 meter och folk kanske fortfarande har sovmorgon.

Fick min teori om sovmorgon bekräftad när det inte alls var någon trafik ens på stans största, annars så kaotiska, vägar så när jag lämnat sonen och kört runt den stora kyrkan, Santa Maria Maggiore, tänkte jag att nu kör vi till Villa Ada. Hunden och jag. Vid rödljus stack jag ner handen i jackfickan för att fiska upp mobilen men den fanns inte där. Kanske att den ramlat ur fickan. Det har hänt förut. Vispade runt med handen under sätet, men där fanns INGENTING. Faktiskt kunde jag inte minnas att jag stoppat den i fickan heller.

Gpsberoende som jag är tänker jag först ge upp. Sen blir jag arg på mig själv. Dummis, du kan den här delen av stan! Kom igen nu! Det är i princip raka vägen.

Såklart att jag klarar det. Såklart att det är precis raka vägen.

Såklart att hunden som vanligt inte har någon lust att gå mer än in i parken och nosa närmast ingången. Jag drar honom en bit sen ger jag upp. Jag känner mig som en naturterrorist som försöker strypa min hund med koppel för att få honom på samma tankar som jag har.

Kanske att jag måste promenera själv nuförtiden. Han är ju nöjd med kortare, vanliga turer.

Med sorg i hjärtat inser jag att jag inte ens kan ta en bild av den vackra dagen.

Det får bli som förr i tiden; ett minne i hjärtat.

Och ni får föreställa er detta i solen ljus med blå himmel över.