dyker upp i mitt flöde.

Det är julaftnar hemmahos. Julklappar. Fantastiska vita jular som man bara kan fantisera om som skåning och Rom-bo. Mat i överflöd och dekorationer som man gjort själv eller köpt för dyra pengar.

Känner mig mätt på allt när jag inser att jag inte tagit ett enda kort själv. Julen for förbi och jag tog inte upp mobilen en enda gång för att fota. Är jag sjuk eller är det ett friskhetstecken?

Till min häpnad, då jag råkar få upp julbockar i ett av alla dessa förbiflimrande fotografier, inser jag att min älskade julbock fortfarande ligger kvar i sin påse i garaget. Han kom aldrig upp med allt det andra. Funderar på om det kan ha haft någon inverkan på min jul. Troligtvis inte då jag ju inte märkt det förrän efteråt.

Den lilla femåringen som alltid bor i mig funderar ju förstås på om bocken undrat varför han aldrig fick komma upp denna jul. Om han inte längre är älskad. Om han kanske borde hitta en ny familj som verkligen uppskattar att han är med varje jul.

Kanske saknar han till och med den där lilla valpen som nafsade till honom då och då för tio år sedan men som de senaste åren bara ägnat honom något lätt nosande sådär i förbifarten.

Men vad vet jag vad bockar tänker.

De jämför helt säkert inte med andras jular.

Det tror jag inte.

Så här såg det i alla fall ut när han fick vara med i fjor.