Vaknar vid fyra varje morgon med panik.

Det är mindre än en månad kvar tills vi ska resa minstingen och jag och han lyser med sin frånvaro.

Vi måste ju beställa biljetter, boka in hunden ( ja, efter lång överläggning så åker han tillbaka…tror jag… dit han trots allt är hemma…sväljer mina personliga känslor här…en vecka går ju bra…tror jag) och hyra en bil (har fått nog av sura miner och tröttsamma väntetider).

Under tiden vet jag inte vad som ska hända med äldste sonen som satts på paus på jobbet då kontraktet gick ut den 31 december. Han har rätt till ersättning men någon/några som aldrig annars hjälper till ska nu ”reda ut detta” och ” formulera hur han ska tala med chefen”.

Det känns som jag är omringad av galningar. När det handlar om att ta hand om människor som inte mår psykiskt bra lyser de med sin frånvaro och när det bara är att vänta så ska de ”hjälpa till”. Dessutom var det alldeles tyst när han desperat sökte och provade det ena jobbet efter det andra för två år sedan.

Så TRÖTT jag är på detta!!!

Inser att jag är inne i ett medberoendebeteende igen.

Detta är inte min sak att rota i.

Eller hur?

Jag kanske bara behöver skriva av mig detta. Få det framför ögonen för att se hur fel ute jag är.

Att jag måste ha mera tillit och blaska på med ännu mera meditation och yoga och alla de medel jag verkligen har.

Idag plockar jag ner julen.

Rensa behöver jag.

Samt skicka ett meddelande till minstingen att han snarast måste komma till min undsättning.

Jag har rullat in mig i filten i målade golvets hörn och kan inte ens boka en biljett.

Städa ut skräcken.

Få bort alla spöken.

Börja andas igen.