idag hade jag sagt upp min lägenhet. Talat med fastighetsskötaren som undrade; ” ska det bli bättre i Italien då?”. Jag hade svarat honom att jag inte hade en aning men att jag åtminstone måste prova. Jag hade sagt upp telefonabonnemang, mitt jobb och sålt min bil. Fått min far att hjälpa mig att frakta bort mina möbler och kramat om alla mina kära.

Jag hade suttit på resväskorna för att de skulle gå ihop med så mycket som möjligt i dem och gråtit i rädsla blandat med avskedssorg och ett nyp lättnad för nu skulle det bli av. Jag hade delegerat mina inbetalningar till CSN till min mor.

Jag hade packat ihop allt det jag visste och kände till i två tunga väskor.

Jag hade åkt med en flygbåt, där det idag finns en bro, över till staden som alltid har känts mer som min huvudstad än Stockholm någonsin gjort. Bussen som tog en till flygplatsen från hamnen, och gjorde att man också fick se bitar av Köpenhamn man aldrig ser nu förtiden om man inte åker dit med flit, kändes så mycket bekvämare än vilket tåg som helst.

Jag minns märkligt nog inte vilken tid jag landade och inte om det var min blivande svärfar eller make som hämtade mig men att det var idag kommer jag aldrig att glömma. En brytpunkt som etsat sig fast.

Om det blev bättre?

Det kan jag inte svara på för jag vet ju inte hur det skulle ha blivit om jag stannat i mitt liv som det var då. Det blev som allt liv blir. Fyllt med överraskningar på gott och ont.

Jag idag är inte som den jag var då. Erfarenheterna har ju byggts på.

Idag för 32 år sedan flyttade jag hit och här sitter jag nu och tänker på vad jag ska göra härnäst.