Jag har en hel hög med påbörjade projekt eller tänkta sådana som bara ligger där och skräpar. I mitt huvud eller på riktigt i något hörn i mitt hem.

Det är roliga projekt. Såna som jag hittat på själv. Såna som jag fått i gåva. Ändå blir de inte gjorda.

Länge har jag tänkt att byta strängar på gitarren. Köpt hem dem. Och så har de legat där.

Häromdagen bara tog jag tag i det. Tänkte ju att det skulle vara mycket svårare. Mindes det som betydligt krångligare. Att man måste stämma och stämma om i alla evinnerlighet.

Så är det inte. Det tar inte alls så lång till att få rätt med stämningen som jag minns. Dessutom är det mycket roligare att spela så nu har jag klinkat lite några dagar.

Konstigt vad det gör med en när man tar sig själv i kragen.

Tror att jag fick inspiration då jag såg Stjärnorna på slottet (har blivit en riktig Svt-playnörd). Det var Janne Schaffers dag.

För mig en överraskning. Jag vet ju såväl vem han är och att han spelat med massvis av andra artister.

Vem har liksom glömt denna; Brusa högre lilla å

Det jag inte visste var att han är en otrolig medmänniska. Det lyser igenom när han berättar om vänskapen med Ted Gärdestad och hur han kämpade för att Teds sista skiva skulle bli av. Till och med betalade för det. Han berättar också om hur han förgäves försökt övertyga sin bror om att söka hjälp.

Otroliga berättelser om hur Bob Marley sovit i en villa på en madrass i pannrummet, delar han som om det bara är sånt som händer.

Eller om när han blev uppringd av Lasse Åberg och sen blev en av musikerna i Electric Banana Band.

Jag bara älskade Trazan Apansson trots att jag var elva när de startade dessa barnprogram.

Ordlekarna var så bra. Så roliga.

Och så ett plus att de alla var suveräna musiker.

När Schaffers medstjärnor börjar sjunga Zwampen blir jag glad.

Så där ja! Nu ska jag försöka ta tag i de andra projekten också.

Ett i taget.