Plockar upp musiktråden igen.

Vi spelade en gång, far och jag, tillsammans.

Det blev inte mera för det var minst sagt en intensiv vecka.

Eller vecka och vecka. Fem dagar kan väl inte räknas som vecka.

Nåja, på ett vis blev det alldeles lagom för nu har vi ju störtat rakt in i vardagen igen.

En son provar på ett nytt jobb.

I en mataffär igen. Fast större.

Han började igår och när han kom hem sa han att han saknar alla de äldre stamkunderna som stack till honom en chokladbit.

Nu står han inte i kassan så kunderna har han inte så nära kontakt med.

Tänker att han kanske ska vänta lite och se. Det var ju trots allt bara första dagen igår.

Den andra sonen kastades rakt in i sin pizzaverklighet redan dagen efter vi kom hem.

Och berättade för oss om en yrkeskategori som ibland lunchar hos dem och tydligen har nära två timmars lunchrast. Fast om det kan man inte orda offentligt. Då kommer de och tar dig.

Själv har jag slutat vakna i vargtimmen. Skönt.

Mina vakna timmar ägnar jag åt att tänka på min nytta i denna världen.

Dystert.

Självömkande.

Försöker städa och läsa bort det. Funkar ganska bra.

Idag, medan jag väntar på rörmokaren…VVS teknikern…hmmmm…asch ni vet!, har jag låten Ta mig till havet i mitt huvud.

Dels spelar vi alltid den, far och jag. Dels har jag en längtan till just havet just nu.

Den måste åtgärdas.

Bara inte idag.