Jag förstår ju vart vi är på väg när sonen istället för att skynda sig på söndagmorgonen, då han ska börja klockan nio, sitter kvar vid frukostbordet och berättar saker för mig.

När han utbrister – fasiken jag är sen! har jag redan gjort en plan som han tacksamt tar emot. Det vill säga; jag tar med hunden, kör sonen till jobbet och sen stannar vi lite i Villa Ada som ligger alldeles på vägen vi måste köra, Wish och jag. Jag har tänkt städa men det kan jag göra sen. Eller en annan dag.

Det är en strålande kall dag så inspirationen vet jag finns där för min kylälskande hund.

Ser en parkering på väg till sonens jobb. Tänker att om den är kvar när jag kör tillbaka är den min annars kör jag ner till konstgjorda sjön som vanligt.

Dagen är med oss. Jag parkerar nästan precis framför ingången.

Min hund verkar ha eld i baken. Detta gillar han och nosar för fullt på allt möjligt.

Hälsar på andra hundar.

Och jag njuter.

Har jag sagt att jag bara älskar denna ljuvliga oas?

Som en skog mitt i stans muller.

Härliga stigar som bara leder vidare.

Stubbar som inte för så länge sen bar upp höga träd.

Vi går kanske en kvart och det är långt ifrån den långa runda jag tänkt mig när min bäste vän tvärnitar och vill tillbaka.

Han har gjort det han skulle. Hälsat på trevliga damer. Registrerat dofter och letat efter eventuella smulor av precis vad som helst då han utvecklat sitt sinne för mat ännu mera efter kastreringen.

-Så där ja, verkar han säga. Sen drar han mig mot bilen. Jag försöker lirka lite i början. – Bara några meter till, hör jag mig själv gnälla.

Han går lite till men förvandlas sen till en stenstod.

Nåja, ser på klockan att vi faktiskt gått i tjugo minuter. Det är ändå ett slags rekord mätt med sista tidens ”soffhängande”.

Jag leker snäll matte och kör honom hem igen där han vill ta en liten rekogniseringsrunda i vår närmsta park, äta malva och bajsa (oklart varför Villa Ada inte duger till det).

Och så bara händer det:

I eftermiddags gick vi vår vanliga gamla runda till Mimosaparken.

På hundens initiativ.

Vi till och med träffade kompistaxen Raul och kompispudeln Margo’ plus gjorde nya bekantskaper på vägen.

Och Mimosaparken levererade såklart.

Fast dagen var inte så vacker som igår.

Kanske ändå att något hände igår när vi gick i Villa Ada i hundens huvud.

Det är bara att hänga med.

Som den mest förstående matten i världen.