Klockan är bara lite över tio och jag har redan röjt i köket och varit på tippen med bilen full av trädgårdsavfall och diverse elektroniska attiraljer som dött på sistone.

Röjt i köket svärandes över den som kom hem efter sista jobbkvällen, var hungrig och vände upp och ner på allt. Skäller när vederbörande stiger upp. Sånt lär mig min hund. Bara ut med det. Inget; ”det är nog för tidigt” och ”han har precis vaknat” -skit inte. Man skäller först och frågar sen. I detta fall finns inget att fråga om och han ber skamset om ursäkt.

Sen pratas det kort om tippen för jag är den där starka kvinnan som själv släpat ner alla säckar i garaget men där någonstans går gränsen…åtminstone just nu….Han måste hjälpa mig. Först knakar han om träning. – okej, i morgon då? Nä, då är det tydligen bättre (läs hårdare) träning och han kan gå i eftermiddag och lyfta skrot istället.

Innan jag vet ordet av har vi tryckt in allt i min lilla bil. Haft tur med tomma containers på närmaste tipp (verkligen bara ett stenkast bort). Vi fick in allt utom de två gräsklipparna som jag lätt kan svänga förbi med en annan dag.

Så skönt det känns. Så bra det gick fast någon säck läckte som om vi haft lik i den. Fy, tur att ingen av de som jobbar där stod och kollade. Sonen påstår att där finns kameror men jag vet inte om de är så sofistikerade på en tipp i Rom….ha ha!….ja jag har fortfarande fördomar.

Jag sprutade batterier vid batteriuppsamlaren, då påsen gått sönder, men killen som stod där och kollade sa att det ingenting gjorde. Han skulle fixa det sen. Kanske svor han över mig efteråt men det är ju inte mitt problem fast jag ogärna sprider batterier omkring mig.

Nåja, nu ska jag ta itu med tvättmaskin, försöka njuta lite till i trädgården som fullständigt exploderar nu mellan regnen och sen ska jag iväg på pyssel på kyrkan.

Nya pysselvindar blåser det här. Då hakar jag på såklart.