Tänker först att jag inte ska skriva någon trädgårdsfredag idag.

Har liksom inget speciellt att komma med.

Jag måste inte skriva.

Fast jag vill.

Grejen är ju just det att trädgård tar tid.

Inget är kvickfix där inte.

Det är också det som är vackert. Att det får ta tid.

Det finns ett uttryck på italienska; ” se son’ rose fioriranno” och betyder ungefär ” om det är rosor kommer de att blomma”.

Det vill säga det jag gör nu, de frön jag sår, de buskar jag planterar, kanske inte blir något. Det vet ju ingen. Men om det är meningen att det ska bli något för att de mår bra, hamnar rätt, får rätt vård ja då kan det hända att jag får en fantastisk trädgård.

Svamlar jag? Kanske.

Det är i alla fall detta jag intalar mig när jag flyttar om något därute. Plockar bort något som inte ens blev en början till något. Att det är okej.

Smyger in en lavendel till. Det finns plats och den kan kanske bonda med de andra två.

Flyttar på den stackars camelian som ser lite sorgsen ut sen kamraten bredvid gav upp helt i vinter.

Låter den rosa klöverblomman stå kvar för att färgen livar upp. Vet att det är ett ogräs som jag måste plocka bort från mina tjockbladiga växter, så att de inte ska kvävas, ändå kan jag inte ta bort dem.

Ser att gräsmattan borde klippas igen men innan jag hinner ta ut gräsklipparen regnar det igen….ha ha vilken tur! Inte ska man klippa gräs när det regnar väl….

Hinner se att det är två plattor som lossnat från muren som går runt trädgården. Suck! Måste jag leka murare nu också då. Nåja, det regnar ju….

Mina frön inomhus växer och det är jättespännande.

Det tar tid med trädgård.

Men det är mera spännande än värsta thrillern på tv:n ju.

Så där ja, det blev minsann ett trädgårdfredag från denna glada odlingsamatör den här veckan med.