I dag ska jag till sjukhuset för att hämta ut medicinen som jag egentligen skulle ha hämtat ut i fredags men då var cellgiftsavdelningen stängd p g a befrielsedagen.

Alltså affärer var öppna. Det vet jag för jag var på IKEA där typ hela världen var också.

Slutsats; det går inte att serva sjuka på helgdagar men mat- och villhöversaker går alldeles utmärkt att hitta. Ibland dygnet runt. På köpcentret till klockan 22.

Mina tankar snurrar där någonstans i prioriteringar.

Klart vi måste ha mat men den kan man kanske handla någon kväll innan om man nu jobbar arslet av sig hela dagarna….just saying.

Mitt akuthandlande var inte nödvändigt. Jag blev ju bara med en ledig fredagsförmiddag. Och så då ljusen som nästan var slut. Alla anledningar är ju liksom helt i sin ordning när dörrarna är på vid gavel…eller?

I alla fall blev jag erbjuden att komma på torsdagen istället till sjukhuset. Jag tackade nej för på eftermiddagen hade jag först skiktröntgen och sen spruta hos min husläkare.

Det finns gränser för vad både jag och mina fantastiska supportrar (R och C) klarar av på en dag.

Sjukhuset suger all musten ur en.

Jag gör ju inte så mycket där. Väntar mest. Ändå är jag helt slut när jag kommer hem.

Tänker att de som jobbar på sjukhus eller med sjuka överhuvudtaget borde ha gratis friskvård.

Inte nödvändigtvis gym. Kanske spa behandling eller naturupplevelser. Att det går en buss ut till en skog efter jobb som de kan hoppa på när de vill och känner att de behöver.

Sådär tänker jag ju för att jag har min oas och den gör att mina axlar sjunker ner, långt ner, efter en förmiddag på sjukhuset.

Långt ifrån alla har det så här.

Det måste jag komma ihåg.

Även en dag som idag när det regnar igen.