Efter förra veckans lånade lista kom jag på att jag ju glömt viktiga konserter och musiker.

En som jag absolut MÅSTE nämna idag för att på något sätt kompensera är Dan Hylander.

En favoritlåt är Solregn. Den gör mig glad.

I november 1986 såg jag honom på konsert i Lund tillsammans med min syster och hennes sambo.

Min syster svimmade och skrämde livet av mig. Då visste jag inte att anledningen skulle födas året därpå i slutet av juni. En underbar anledning. Märkligt när man ser det såhär i backspegeln. Då inbillade jag mig allt möjligt hemskt. Fast det hemska kom sen. Tretton år senare.

Dan Hylander var med mig alla dessa år. Jag älskade hans musik och att han sjöng på skånska. Lärde mig ordet båtig p g a honom av en kille från Malmö som jag träffade några gånger. Hade aldrig hört det uttrycket och vet fortfarande inte fullt ut vad det betyder. Antar att för någon som ser Rambo som ett ideal menar töntig med båtig….tur att jag inte fördjupade den relationen (själv snarkade jag mig igenom filmen med Stallone jag tvingades se).

Genom Dan lärde jag känna Py Bäckmans poesi. De var ett par då. Om henne kommer jag nog att skriva en annan gång. Hon förtjänar ett eget inlägg.

Jag gjorde ett fördjupningsarbete i musik på gymnasiet om skånska musiker. Såklart var han med där. Så viktig. Speciellt för mig.

Så hände som sagt det som inte fick hände. Min syster dog. Lämnade oss i en enorm sorg. Satte spår i oss alla.

Länge kunde jag inte alls lyssna på Dans Höst.

Sen har det blivit sången som jag förknippar min syster med.

Jag gråter fortfarande när jag hör den.

Jag gråter nu också.

Jag kommer alltid att känna den som hennes sång.