När jag letar efter gamla bilder inser jag att jag ju jagat den där svarthättan i flera år nu.

Gör jag om samma saker hela tiden?

Upprepar mig precis som farfar gjorde och alla satt och somnade?

Hjälp håller jag på att bli dement?

Eller går jag bara i samma hjulspår och glömmer bort att det finns andra vägar?

Fortsätter min inre undersökning. Försöker förstå vad jag borde ändra på.

Jag som inte vill bli en trist upprepning av mig själv håller på att bli det.

Är det så när man blir gammal?

Att isen bara skrämmer och skrämmer för man kan bryta benen och när en gammal människa bryter benen så är det slut.

Som ni förstår är det tjatandet om utflykt som roterar i mitt huvud.

Därför tar vi tag i oss jag och den riktiga hunden och drar, på söndagmorgonen, iväg till en park som äldste sonen tipsade om.

Rättare sagt så är det ju jag som tar tag i hunden och kör iväg.

Jag tänker att vi måste komma över den här dåsigheten. Byta luft.

Bara några timmar.

Att åka bil tycker han ju om trots att han gnäller. När jag frågar ” ska vi åka bil” kommer han gladeligen fast det mycket väl kan vara så att vi hamnar hos veterinären. Kanske är det därför han gnäller. Han säger kanske; ”snälla säg vart vi ska på mitt språk” och ” är vi inte framme snart?”. Därför blir det en tur på tjugo minuter bara. Bra med kortare turer. Ifall han sen inte vill gå.

Fast det vill han till min stora glädje.

Vi parkerar vid medeltidsvillan i Parco della Cervelletta, som är ett naturreservat längs floden Aniene.

Tydligen drar dofterna här mera än hemma.

Skog tänker jag där jag flanerar i väntan på att hunden ska nosa färdigt, lyssnar på grodornas kärleksprat och försöker registrera fåglar (min nya fixering). Naturligtvis är svarthättan med. Fattas bara annat.

Vid den långa långa träbron tvärnitar hunden.

Ser på mig som om jag var galen, men när en snygg hundbrud sen trippar förbi blir han övertygad.

Killar alltså!

Vi går bron fram tills vi kommer upp till en lekpark. Där stannar vi en liten stund för vattenpaus. Min hund har tungan på marken. Jag berömmer honom för han har klarat av hundmöten utan att morra på den trånga bron. Imponerande. Eller så är han i chock…

Sen går vi tillbaka på samma bro.

Lite projekt görs ser jag till min glädje för att hjälpa faunan.

Ett litet hus, som är en symbol för de olika ekologiska projekten i denna park, hittar jag i en glänta.

Man kan titta in och läsa om djuren som bor på gården. Djupstudera de lokala växterna och se deras frön i burkarna som står där på hyllorna.

På murarna på den raserade borgen finns affresker som jag misstänker är moderna. Har ännu inte hittat någon information på det…eller så missade jag det där.

Min hund vill absolut inte gå upp på gården där jag såg ett gäng gäss gå efter en familj.

Han tycker det är ganska obehagligt med getterna också så det blir inga bra bilder att bjuda på precis.

Hönorna är väl okej fast tuppen väsnas för mycket hälsar Wish.

Jag tänker att vi får komma tillbaka för enligt C som varit här många gånger med förskolebarn, när hon jobbade, finns det mer att se och parken är större än det jag sett.

Kanske kan min hund också vänja sig vid djuren…kanske…

Tar en bild på, tror jag, sista vallmorna för året och går mot bilen.

Hunden är nöjd och sover sen som en sten.

Det blev inte så många kilometer precis.

Fast detta är ju bara början på våra utflykter.

Helt klart.