Kallade vi alltid en av min fars kusiner.

Jag tror det var min syster som hittade på det uttrycket.

Det låter som att det skulle ha varit hon åtminstone.

Kusinen hade fräknar. Överallt.

Därav namnet.

För oss, barn, kom och gick det en massa människor och det var liksom svårt att veta vilka som var släkt eller bara kunder. Helt omöjligt var det att komma ihåg vem som var vem och vad för namn de hade (troligtvis var vi inte intresserade heller). Alla fick kom in på en kopp kaffe hos farmor. Eller upp till oss.

Vi hade en egen liten värld, full med lek och bus, som avbröts om det vankades saft och bullar eller mat. Och då bara fanns där människor som kommit på besök.

Kusinen blev för alltid prickiga damen trots att hon hade ett namn.

Nu håller jag på att förvandla mig till prickiga damen.

Sakta men säkert blir jag prickigare. Eller jag kanske skulle säga fläckigare.

Fläckiga damen.

Jag går ju inte omkring och tänker på att jag är sjuk.

Känner mig inte sjuk.

Men så blir man påmind. Av till exempel fläckar på armarna.

Bra tecken, säger läkarna.

Jaha det kunde jag varit utan, tänker jag.

Sen läser jag om andra som fått konstiga biverkningar av samma medicin.

Tatueringar de alltid haft som liksom svullnat upp.

Läkarna kliar sig i huvudet. Har inget svar.

Kanske är det högst personligt.

Kanske borde jag tatuera mig hahaha!

Detta var i alla fall dagens tanke.