För att ni inte ska tro att jag är den mest förträffliga sömmerskan som gått i ett par skor (eller egentligen är det kul när ni applåderar till mina små experiment…det gör mig glad) så ska jag berätta hur allt egentligen gick till när jag sydde klänning och byxor.

När jag hade ritat och klippt ut alla delar till klänningen så tänkte jag att det var på sin plats att sicksacka runt alla delar så att de inte ska tråda upp sig. Tänkte att det gick bra med tråden som satt i symaskinen. Svart var den. Körde så det sprutade om det. Sen kom jag att tänka på att tyget inte innehåller svart hur man än vänder och vrider på det. Kanske att jag är färgblind som min äldste son ändå. Alltså, hur tänkte jag där? Tur att det bara var sicksack. Hittade en beige tråd som fungerade bra men måste sen köpa mera för den tog slut. Köpte två olika sorters rullar. En skulle sedan visa sig var helt omöjlig att använda på detta tyg.

När jag skulle sy fast fickorna, jag måste ha fickor för jag förstår inte kläder utan fickor, sydde jag fast dem på avigan. Så då fick jag snällt sprätta upp och göra om. Men det var ingen fara. Jag hade ju all tid i världen.

Klänningen blev bra och utan vidare fadäser.

När jag sen stod och klippte ut byxorna klippte jag, av någon anledning, fel så att det blev ett hack uppe vid linningen. Antar att jag var så inne i någon sommarpratsberättelse att jag helt enkelt inte såg vad jag höll på med. Så nu har jag små ihoptråcklade hack strax under linningen på två ställen. Det gör inte så mycket för jag har ju den där fixa ide’n kvar att jag måste ha blusar och t-shirts som går långt ner över stora rumpan. Det är ändå bara jag som kommer att se de fula lagningarna, men när jag gjorde detta kom jag att tänka på min syslöjdslärare på högstadiet och diskussionerna vi förde, hon och jag, om alltings estetik. Nu var det kanske mest brodyr vi pratade om. Hon hävdade nämligen att det måste vara lika snyggt på baksidan som på framsidan. Det där förstod jag ju verkligen inte. För baksidan skulle ju för det mesta aldrig synas. Jag menar. Om vi snackar monogram på en handduk (har gjort det) så förstår jag ju att man måste försöka att inte köra in trådarna lite hipp som happ. Men annars så fattar jag det då rakt inte.

Bildbevis;

Fast detta var inget som slog ner min vilja att göra saker. Sy, sticka, virka, knyta makrame’. Allt är kul. Tycker inte att det gör så mycket att inget blir helt igenom perfekt. Perfekt finns inte. Eller?

Så bra man kan. Det tycker jag blir bra.

Tiden försvinner när jag är inne i en skapande bubbla. Det är bara jag och det jag håller på med som existerar. Som bästa meditationen.

Jag skulle säga att jag tänker så bra också fast när man mediterar ska man ju skjuta bort tankarna så då motsäger jag ju mig själv.

Fast det kommer upp saker. Som det där lakanet jag sparade i många år och sen kastade i uppsamlingen i den gula containern för att jag tyckte att man inte kan spara allt och plats är något som man aldrig har i en lägenhet. Hur stor den än är.

Det var ett vackert lakan som följt med oss i alla våra flyttar. Vi fick det av min svärmor då vi flyttade från deras hem och in i en hyreslägenhet.

Ett ljusblått lakan med vackra fåglar på. Vill minnas att de hade långa snirkliga stjärtfjädrar. Allt var i blåa toner. Jag sparade det trots att vi inte använde det mera för jag tänkte att jag kunde göra något av det. Tänk vilken snygg klänning jag hade kunnat göra av det lakanet nu. Om jag hade haft det kvar alltså.

Jag tänker också på en overall jag sydde när jag fortfarande bodde hemma hos mina föräldrar. En ljuslila kreation som tog lång tid att fullfölja för jag hade inte alls de skills som jag har idag. Sen använde jag den aldrig. Inte ens när den hängt färdigt i garderoben. Jag skämdes. Det skulle jag inte göra idag.

Ja, det är sånt jag står och tänker där i mitt kreativa kaos där inget blir perfekt men allt blir bra för att det är så himla roligt.