Så viktigt ord.

Inte bara att säga tack till någon som kanske håller upp en dörr för oss eller på något annat vis är till hjälp.

Nej, det där med att tänka på vad man faktiskt har som är värt att uppmärksammas istället för det som saknas en.

Förra söndagen igen hade vi tacksägelsegudstjänst och det var speciellt för barnen. Varje barn fick skriva eller rita något de var tacksamma för efter att vi talat om vad man kan vara glad att man har på små lappar som de sen fick sätta fast på altaret under Jesusikonen.

Det blev som alltid när det är barn lappar fyllda med familj, husdjur och hem.

De är här och nu. Så självklara. Därför blev vissa lappar fyllda snabbt och man fick lägga till fler. Någon fick ta hjälp av en vuxen för att få det precis som hen hade i tanken. Även de minsta plåttrade dit något litet.

Sen stod jag där och tänkte på ugnspannkakan som väntade där nere i köket på oss. Den som jag och en kollega lagat till på morgonen. Att jag kan äta den. Det kunde jag inte när jag var som sjukast. Det var knappt jag fick ner vatten. Och detta var för bara två år sen.

Det är bra för mig att tänka på det när allt maler på om att jag ingenstans kommer.

I morse fick jag köra hunden till veterinären igen. Han har en konstig ruva som uppstått helt plötsligt förra veckan. Tankarna går genast till en tumör han hade på ett ben för några år sen. Den var godartad men ändå…jag vet ju hur snabbt allt kan vända.

Jag kör honom dit för att en väg som om man går tar fem minuter med honom nuförtiden kan ta en halvtimme med risk att vi aldrig kommer dit när han inser vart vi är påväg.

Vi går in, han mera motvilligt än jag (för jag tycker inte heller det är kul precis), tillsammans med en annan kvinna och hennes lilla yorkshire. Hon är egentligen först men låter oss passera då hon bara behöver sköterskans assistans med en spruta. Hennes hund är femton år. Med lite olika krämper men med fullt viftande svans. Jag och Wish blir invisade i ett besöksrum då veterinären är upptagen med en katt i ett annat.

Vi får vänta en bra stund. Jag har slutat kolla klockan i dessa situationer för det hjälper varken mig eller min hund.

Efter att han undersökt allt så noggrant som ett sånt ställe kräver sätter han sig ner och ser mig rakt i ögonen. Som ”ska vi vara här nu?”. Jag svarar med ord fast jag vet att det räcker med en blick; ” vi får vänta lite till”. Då lägger han sig ner.

Vi hör katten intill börja jama. En skötare tittar in. Ser på Wish och frågar; ” vad gör du här?”. Den blicken han får tillbaka. Alltså! Jag är helt hundra på att den säger ” den som visste det”.

Tänker en stund på det som skrivits om Diane Keaton efter att hon dog. Att hon talade med sin hund. Som om det var något speciellt. Jag häpnar. Såklart att hon gjorde. Vilken känslig människa som helst vet att man samtalar med djuren. Varför skulle det vara konstigt?

Efter en lång stund kommer veterinären. Plockar bort sårskorpan. Ber mig tvätta den lilla bulan och smörja den med sårsalva två gånger om dagen. Mäter den för om den växer eller bara sitter kvar efter behandlingen så måste den bort. Hon ser det mera som ett sår än en möjlig tumör men säker kan man inte vara.

När vi går tillbaka till rummet där vi ska få recept och betala står det två män där. En som ber skötaren om recept och när hon frågar efter chip så skruvar ägaren på sig. Hans djur är inte chippat. Veterinären sätter ögonen i honom och säger att alla måste vara mikrochippade annars kan de inte skriva ut något recept. Fast jag tror att det är mest till mig hon säger det för mannen går därifrån med recept vad jag kan se. Tänker en stund på mina sköldpaddor. Ber att de aldrig ska bli sjuka. Fast samtidigt tror jag inte de skulle neka vård…Den känslan får jag i alla fall.

Den andre mannen har en tik som min hund gärna skulle vilja hälsa på därför står han halvvägs ut ur rummet för att försöka nå henne där hon står utanför luckan genom vilken mannen pratar med skötaren. Hans tik blev opererad för en vecka sen och allt gick bra men i natt rev hon bort allt och har lyckats bita upp flera stygn.

” Min hund måste vara en ängel för han har aldrig någonsin gjort något sådant” säger jag medan mannen uttalar ett ” lyckost!”

Ja, faktiskt min hund är en tålmodig ängel. Så är det.

Tacksam att det blev han.

Så rätt för mig.

En försiktig varelse med en, för all del, stor röst.

I det stora hela är vi det bästa av team.

När vi får gå rusar han mot dörren. Han har redan glömt tiken han skulle hälsa på.

Nu kan vi gå därifrån och det är allt som räknas.

Tack för det!