Innan jag vet ordet av är det onsdag igen.

Alltså dags att snacka lite musik.

Lyssnar ju mest på musik när jag åker bil.

Till flygplatsen tar jag taxi. Annars måste jag först ta mig till en tågstation och dit måste jag åka buss. Det orkar jag inte ens tänka på.

Det som jag gör i Sverige utan att blinka känns så oöverkomligt i Rom. Tänk att jag bodde på promenadavstånd till en tågstation för tio år sedan. Hmmm!

Nåja, nästan alla taxichaufförer har radion på.

Igår var den där kanalen som jag kallar ”smörkanalen”.

Så först är det de vanliga gamla smörisarna.

Sen ljuder helt plötsligt Joe Cocker och någon annan lite suoligare musiker och jag börjar tänka att jag nog måste omvärdera mitt fyrkantiga inrutande av radiokanaler. Då kommer hon, Loredana Berte’ med :

Jag gillar henne och har alltid gillat hennes upproriska personlighet.

Efter att ha hört henne i en intervju om sin tid som fru Borg och tiden då hon trodde att hon skulle bilda familj med honom, blev hon än mera intressant. Hon beskrev en svensk familj så som jag själv upplevde den just då. Tystnader som egentligen betyder saker. Det dolda.

Ja, detta finns såklart i italienska familjer också. Det finns inte bara guld i något. Men hon visade en klarsyn som gjorde att jag bara satt där och nickade.

Loredana är också en överlevare. Som faller ner men kommer tillbaka. Den styrkan gillar jag.

Precis som hennes senaste framträdande på San Remo;

Jag vet ju att det är en helt annan sak när man förstår texten.

Just Pazza = galen, handlar om hur hon beskriver sin galenskap som sårat andra men främst henne själv och att hon därför nu är galen i sig själv.

Alltså om självkärlek och acceptans.

Snacka om självinsikt.

Och humor. Ja, den finns alltid med för Loredana har glimten i ögat.

Därför får ni en till;