tänker jag ibland att jag gör.

Jag älskar julgranar men här är det inte lönt att sätta in varken en riktig julgran eller en plast sådan. De kommer att stå kvar på samma ställe jag lämnar dem när jag kommer på sommaren och det känns inte heller kul att plocka upp och ner på få dagar.

Så hittar jag en krukvariant.

En liten en.

Rotar i mors jularkiv som är stort och kaotiskt och hittar två ljusslingor. Lite långa för en så liten gran men skam den som ger sig.

Så den får stå där på skänken brevid av fotot på far som liten och en liten ängel.

Det kommenteras om att saker bara ploppar upp.

Ett ointresse som jag inte förstår.

Jag tror att far uppskattar förstås för när jag konstaterat att de levande ljusen är slut, är han med på noterna. Det måste vi köpa. Vi har alltså använt de som fanns när mor gick bort för 8 år sedan. Tror inte att de tänder ljus när jag inte är här förstås.

Särskilt inte min bror.

Får deras gräsliga förkylning. Hostar och snorar och känner att jag har feber men här finns ingen termometer. Vad ska man med sånt till?

Spelar kanske ingen roll tänker jag och minns hur mitt ex gick bananas när jag inte hade termometer då han hälsade på mig i Malmö.

Lika bär…

Det är när jag sitter här och snorar och tycker synd om mig själv som tankar om att man inte ska tvinga på andra sina egna julide’er.

Eller?