När någon frågar mig om sjukvården i Italien så brukar jag svara att den är bra. Läkarna är duktiga. Man får vård även då man ingenting har. Dvs man kan vara uteliggare och ändå få vård.

Sen blir det stopp.

För dessa två och ett halvt åren som gått sedan jag påbörjade min cancerkur har varit och är så kaotiska.

Onkologiavdelningen har bytt plats tre gånger.

Min spruta får jag sedan i våras hos min husläkare och då måste jag påminna på onkologiavdelningen att de måste förnya min vårdplan strax innan den går ut var tredje månad. Samt få recept av min husläkare och sen hämta ut medicinen och ta den till ett inbokat möte med honom. Detta innebär att jag är, som idag, på sjukhuset för att få själva cancerstopparmedicinen och sen måste jag alltså iväg och få sprutan nästa vecka hos min läkare istället för som innan att jag fick den i samband med medicinhämtningen. Rena snurren och mer jobb för alla utom sköterskorna som ändå jobbar i cellgiftssalarna där jag tidigare fick sprutan. Sprutan som ska skydda alla mina ben i kroppen.

När jag varit hos onkologerna för att de ska läsa mina blodprov, som jag gjort i denna pausvecka, får jag ett recept som jag sen ska ta till sjukhusets apotek. Det är enda stället man kan få denna medicin på.

För två gånger sedan hade detta ändrats. Vi blev kallade till eftermiddagshämtning och läkarna hade medicinerna på avdelningen. Inget springande till apoteket. Inget krockande med alla de som väntar på cellgiftsbehandling. Så skulle det vara nu. Fullt logiskt och otroligt bra.

Så blev det inte.

Förra gången ringde de och ändrade tiden till förmiddagstid igen, dagen innan.

Allt var försenat och det satt mängder av patienter och väntade på cellgiftsmediciner som inte kom. Någon var helt slut och sa det. Då kommenterade läkarna surt att folk inget orkar.

Man har ingen förståelse för den trötthet som tar dig. Läkare som kanske aldrig varit sjuka själva fattar inte vad det innebär att sitta tre fyra timmar i väntan på något som man egentligen helst skulle slippa. Det finns ingen förståelse för att man kan ha det svårt utan att se lidande ut. Sånt gör mig rosenrasande. Om någon säger att de inte orkar mera så är det så. Punkt slut!

Klockan var närmare 13 när jag äntligen blev inkallad och jag förstod snabbt att jag inte skulle räddas från en promenad till apoteket då jag omedelbart såg receptet på bordet.

-Fast där är stängt nu, sa jag, efter att ha försäkrat mig om att allt ändrats om igen.

-Nej du hinner, sa den där läkaren som såg ut som en fjortonåring.

Jag tog receptet och sprang.

Naturligtvis var det stängt. Helt igenbommat.

Jag sprang tillbaka.

Nedan ser ni vägen jag avverkade plus 200 meter till som utgör kurvan fram till onkologiavdelningen plus två trappor upp.

Bankade på dörren.

En annan fjortonåring tittade ut.

Jag fick vänta tills de var klara med patienten de hade inne nu.

Jag skrek att apotekhelvetet var stängt och att de måste lösa detta för lördag är det stängt och på måndagen var det helgdag. Sen stängdes dörren framför min näsa.

I korridoren stod C och väntade. Hon hade flåsat efter mig och förstod inte riktigt vad som hänt. Därför haffade hon en annan läkare som inte alls visste vad hon pratade om. Jag stoppade dem och sa att vi måste vänta. Då såg jag i ögonvrån hur en annan läkare som varit i rummet med fjortonåringen, ibland är de tre fyra stycken, stack iväg ut.

Efter en liten stund kom hon tillbaka och förklarade att de nu ringt apoteket. Jag kunde gå tillbaka för de hade öppnat för mig och några till.

Onödigt att säga att mitt hjärta befann sig någonstans mellan öronen när jag äntligen fick lämna fram mitt recept till en apotekare som såg ut som hon nyss vaknat.

Hon frågade mig om jag hade extra mediciner hemma för hon visste inte om hon skulle ha mediciner till den 2:e januari.

Va?

Nej, jag har räknade tabletter. De som står på receptet är de jag får. Nästa gång kommer jag hit och får exakt samma antal.

Förstår inte sånt. Förstår inte att jag ska ha den ångest det innebär att tro att man ingen medicin får nästa gång. Förstår inte att deras bestämmelser verkar vara något de tror att jag har någon som helst styrning över. Jag är patient här. Tyvärr inte direktör.

Naturligtvis fick jag medicinen idag.

Allt gick väldigt smidigt och jag hann plocka ut den där biopsin som gjordes för över två år sen och lämna över den till vem det nu är som ska ha den…trodde min onkolog men så var det inte.

Fast detta är ett helt annat inlägg.

Det kanske kommer i morgon.

Nu ska jag trotsa regnet och gå och beställa sprutmedicinen.

Man måste vara frisk för att vara sjuk.