Så säger jag till min onkolog.

Honom får jag bara träffa då jag gjort någon form av röntgen.

Vanligtvis bokar de mig på en var fjärde månad.

Resultaten kan jag själv hämta ut numera online och det är ingen bra ide’ för någon som jag, som lätt stressar upp sig för ”oklarheterna” jag läser där.

Något vid sköldkörteln som sägs ha orsakats av medicinerna har växt ytterligare några millimeter. I min värld är detta enormt mycket och kanske dör jag av det och inte av cancern…eller är det också cancer?

Läkaren skakar på axlarna. Det där är ingenting i hans värld men om jag vill kan vi göra någon fördjupande undersökning. Nej nej nej, om han inte tycker det är värt det så ska jag inte insistera.

Sen pekar han på det där vid äggstocken. Det ska tydligen kollas upp. Man skriver in ett gynbesök.

I övrigt ska jag fortsätta medicineringen som vanligt.

-Frun ser inte glad ut, konstaterar den yngre läkaren som var där innan min onkolog dök upp.

Hon försäkrade mig att allt var bra men jag kunde inte riktigt ta in det. Tydligen syntes det på mig.

-Nej, jag tänkte att ni skulle säga att jag nu slapp all medicin, svarar jag med ett snett leende.

-Ni tror väl inte på mirakel, säger då min onkolog med ett litet skratt.

Det är precis det jag gör. Det är precis det jag måste göra. Såna händer. Jag vet det. Varför händer det inte mig?

Istället börjar läkaren tala om nya mediciner. Att det kommer ut såna hela tiden. Kanske kan de byta mina…

Så undrar han om jag någonsin hämtat ut min biopsi. Va? Borde man göra det? Gör andra så?

Nej, så klart att jag inte har den i kylen eller i förrådet. Vet inte riktigt vad jag skulle med den till. Precis som jag inte visste varför jag skulle se min hunds sjuka testiklar när veterinären kom med dem inlindade i papper. Vem tror ni att jag är? Hobbypatolog eller bara pervers?

Det togs kopior på mitt id-kort och patientkort. Jag fick skriva på en fullmakt så att de kunde begära att få ut biopsin som jag inte trodde låg kvar där någonstans för så ignorant är jag. Annars kanske jag hade varit hjärnkirurg eller något annat betydligt tryggare än att vara förskollärare.

Fullmakten måste göras p g a privacylagen. Biopsin tillhör mig. Hahaha! Mycket ska man höra innan öronen ramlar av.

Det skulle ta circa två veckor innan jag kunde hämta den och lämna över till onkologen.

Det tog över en månad. De ringde mig i början på december. Fast när jag skulle vara på sjukhuset var där stängt. Man stänger vid lunch precis som på sjukhusapoteket. Bra jobb tänker jag som man liksom har alla eftermiddagar lediga. Plus helger. Fast de kanske gör annat där inne efter 13. Som på banken. Partajar. Nä, förlåt! Det förstår jag ju att de inte gör.

Igår åkte jag innan för att kunna hämta ut det här lilla uttaget ur min cancer.

Det var inte helt enkelt såklart. Hittade lätt avdelningen men inte riktigt vart jag borde gå in. De håller på att renovera där nu och därför möttes jag av pilar som tog mig till baksidan där all utlämning ägde rum. Så stod det. Ryckte i en dörr innan jag såg att det fanns en lucka intill. En mycket sur man tog emot mitt patientkort och suckade djupt. Sen upplysta han mig om att jag var på fel ställe. Pekade tillbaka mig dit jag kom ifrån. Lade honom på listan där folk som hamnat fel i livet finns. Alltså, det var inte ens kö där. Han satt bergis och tittade på något på nätet och jag störde.

Precis innanför dörren, där jag precis varit inne och snurrat när jag såg pilarna som tog mig till surpuppan, hittade jag en stängd dörr men skylten Mottagning. Tryckte ner handtaget och dörren öppnades lätt. Till min häpnad satt det tre/ fyra människor där inne. Vem hade kunnat tro det? Kvinna som tog emot mig var trevligare än mannen men inte överdrivet trevlig. Hon upplyste mig om att hon inte ville ha mitt patientkort utan mitt id-kort.

Jag borde verkligen ha lärt mig det, tänkte jag nu lite sur, när jag tror att de vill ha patientkortet är det id-kortet som gäller och tvärtom. Att jag aldrig blir klokare…

Efter att hon noggrant läst mitt id-kort. Skrivit ner koder och sen bett mig skriva under på två olika ställen fick jag den lilla lådan med tillhörande refert.

Den låg inte i en kyl utan i ett helt vanligt arkiv.

Sen gick jag till onkologiavdelningen och som jag sa igår så vet inte jag vem som skulle ha biopsin. Fast nu är den i händer som vet…tror jag…Åtminstone hörde jag dem säga ett namn när jag gick därifrån.

Igår glömde jag berätta det roligaste på hela min jakt efter medicin.

När jag äntligen bankat mig in i apoteket och C var mig hack i häl såg hon en vakt rusa efter mig. C stoppade vakten och sa att allt var i sin ordning. Det var bara några cancerpatienter som behövde medicin och inga knarkare eller knarkförsäljare som tänkte råna stället på godsaker.

Vakten stannade kvar där ute och fick höra hela historien av C. Tänker att det bara är nyttigt att fler får höra hur galet detta är.

Och nu vet jag vad alla vakter som går runt inne på området är till för.

Alltid lär man sig något nytt.

Härmed avslutar jag denna berättelse om mina senaste sjukhusupplevelser.

Föt det finns ju roligare saker att berätta.