Igår morse när jag kom ut från servicekontoret på mercaton här under (hade varit där för att bli lugnad…de kommer bara att dra 100 euro varje månad i 30 månader då de tydligen gav mig för mycket 2023. Visste inte att jag badat i guld…) singlade det ner små vilsna snöflingor på mig.

-Va, snöar det? Sa jag med ett stort leende och ett barns förvåning när jag mötte en man som inte var lika förundrad.

– Det får vi hoppas att det inte gör, svarade han lite surt. Sen följde något om vad han måste göra som jag inte uppfattade men som jag på ett vis förstår för de gånger det verkligen har snöat på riktigt här i Rom blir det fullständig panik på gatorna.

Ingen är förberedd alls.

Allra minst italienska vägverket.

Vinterdäck finns inte utan man ska ha snökedjor med sig i bilen…undrar ibland om jag är enda token som kör runt med såna i bagaget.

Det slutade snabbt att snöa såklart. När jag hunnit hem och få sonen att fatta så kom det inte en endaste en liten flinga. Han tog det som ett säkert tecken på att jag är galen.

Idag regnar det igen. Vi är dömda till regn. Inte mycket bättre men man måste i allafall inte fundera på hur det nu var man sätter på snökedjor om man måste ut och köra.

Tur förresten att det inte fortsatte igår för jag körde ju till min läkare på eftermiddagen för sprutan. Kunde ha gått dit i och för sig. Nåja, nu blev det inte så.

Idag är det 33 år sedan jag flyttade hit.

Hur ska jag fira det?

Med att städa såklart!

Vad gör man annars?

Först vill hunden ut igen.

Han hade gillat snö. Precis som han älskar frosten i gräset.

Om regn tycker han inte.