Sist jag var på medicinhämtning fick jag inte bara de vanliga blodprovstagningsrecepten (där jag måste vara noggrann och kolla att de skrivit in kalcium…de verkar strunta i det nu när jag inte längre får sprutan på sjukhuset så därför har det blivit mitt jobb) utan också ett EKG att göra.

Denna gång bokade jag med en gång. För att slippa betala. Fast det blev på en vårdcentral i centrum. Först blev jag lite perplex och tänkte flyta över i februari då det fanns en tid nära mig, sen tänkte jag att jag ju kan ta tunnelbana. Den ligger nära en station. Det var ingen rusningstid heller. Klockan 12.15 är alla fortfarande upptagna med att jobba…eller alla och alla, många.

Förra veckan ringde min mobil då jag var ute och kastade sopor. Det var sjukhuset. De hade bokat in mig på ett möte med en läkare. Det var såklart om samma onsdag det handlade om. Fast 8.45 då. Jag undrade lite sådär sarkastiskt om de kunde vara punktliga, med flera timmars väntande i mitt minne från andra gånger. Det kunde såklart inte människan som ringde intyga mig om. Det var bara jag som fick lite utlopp för min egen frustration.

Jag anade bara att detta hade att göra med den där gamla biopsin för läkaren hon nämnde var hon som skulle ha den om jag inte missminner mig helt.

Så igår morse drog jag iväg. Först väckning av mobillarmet kl 5.50, tur med hunden (som givetvis ville gå långt ,fast det hade jag räknat med), världens kortaste meditation, frukost och sen iväg. Det är där jag gör det första misstaget. Jag föredrar de där snyggare Dr. Martens än mina gamla slitna, men tusen gånger fotvänligare, gympaskor. Jag till och med tänkte tanken att det kanske vore bättre med gympadojjorna när jag nu ska gå en bit till första bussen och sen förmodligen promenera lite emellan de båda mötena. Sen struntade jag i mina tankar och gick.

Det är circa 10 minuter att gå till första bussen. Bussen kommer ganska snabbt. Den blir också ganska snabbt full. Jag som inte längre är en van bussresenär hoppar till när en äldre man surt kommenterar en kvinna han tycker står i vägen. Försöker hitta en lite plätt där jag stör så lite som möjligt men glömmer snart bort detta då det vid varje hållplats går på fler än av. Dvs om en går av så går åtta på. Samtliga med tjocka vinterjackor på. Funderar på hur jag kommer att kunna ta mig av bussen då det snart är dags. Fast det behöver jag inte fundera så värst mycket på för det är bara att följa med hela människofloden då alla tydligen ska av där jag ska byta till spårvagn.

Sen är det bara att gå över två gator för att ta spårvagnen som ska ta mig de sista hållplatserna fram till sjukhuset.

Spårvagnen stannar precis framför sjukhuset. Det är bara att gå över gatan. Över gården och därefter nerför rampen till höger. In i underjorden. Förbi baren och provtagnings avdelningen. Rakt på kvinnan som sitter vid mottagningsbordet och ställa mig i kö. Fast jag är i god tid blir jag nervös på kvinnorna som är framför mig. En upprepar att hon har bråttom, måste tillbaka till jobbet. Nästa skriver på papper och plockar långsamt ihop sina grejer. Slår en blick bakåt och ser mig i kön. Fortsätter ändå sin långsamma hopplockning…eller är det bara jag som vill få allt överstökat. NU!

Jag är förberedd på att få springa upp till kassan eller kanske ännu hellre upp och över gatan till centralkassan som förra gången. Men jag blir försäkrad om att jag bara ska ta emot receptet och nummerlappen och sätta mig i väntsalen (korridoren). Jag ska till kassan sen. Fast inte över gatan. De har flyttat tillbaka en våning upp. Andas ut djupt!

Så jag plockar upp min bok. Sen ska jag tänka att det var en sabla tur att jag tog boken med mig. För detta ska komma att bli en läsandets dag. Fast inte just där. En svart kvinnan som sitter på stolen intill blir kallad meddetsamma och hon har nummer 74. Jag har 75. Hon kommer snabbt ut igen och sen är det min tur.

En ung läkare igen. Fast det är ju inte så konstigt. Nu är det ju jag som inte längre är ung så att…

Hon undrar vem min onkolog är. Jag svarar doktor S. Då frågar hon om han förklarat vad detta handlar om. Jag säger att han nämnt något om en ny medicin.

Då kommer hela förklaringen. Att de egentligen bara förbereder sig på den möjlighet att medicinen jag tar nu kan sluta fungera. Då behöver de ha en annan till hands och eftersom de först måste se om jag har mutanten BRC1 först. Därför kommer hon sen att följa mig till provtagningen för att ta ett rör med blod. Det tar lång tid innan resultatet kommer därför har jag kallats in nu. Om det skulle visa sig att jag har denna mutant så kommer mina söner också att bli inblandade i undersökningen.

Efteråt när jag berättar det för äldste sonen säger han; jaha, tack då så mycket! Fick man cancer av dig morsan. Omtänksamt!

Dumma unge!

Jag får såklart skriva på ett papper om att jag går med på denna undersökning. Därefter följer läkaren mig och den svarta kvinnan som väntat utanför oss till provtagningen. Där får vi genast gå in i ett rum där två sköterskor håller på att leta efter ådror på en kvinna som de behandlar ganska ohämmat. Hon har armarna fulla med plåster där de redan provat att sticka. De förklara snabbt att hon är en van klient där. Antar att de såg våra lyfta ögonbryn.

När kvinnan går iväg och det blir min tur säger en sköterska att hur känns det nu efter denna upplevelse. Jag svarar med ett ” absolut utan någon oro som helst, svälj!” Vi skrattar alla lite.

För mig går det hur lätt som helst. Jag hinner knappt reagera förrän nålen är i och röret är fullt.

Den svarta kvinnan säger meddetsamma att hon är allergisk mot den där slangen de knyter runt armen. Fast det har sköterskan glömt när hon ska skrida till verket. Då kvinnan påminner henne ber hon om ursäkt. Säger något om att hon är gammal och glömsk och tar ett annat sorts band istället. Den andra sköterskan sitter vid skrivbordet och kämpar med den svarta kvinnans patientkort då hennes namn ju är något som inte är så vanligt. De fick lite att bita i med mitt också Nilson, Nillson, Nelson…vad sa du nu igen…Denna sköterska lyfter på huvudet och kommenterar surt att; -nu kommer de hit och bestämmer vilka stasband vi ska använda också. -Hon är allergisk, nästan skriker den andra sköterskan till henne.

Jag hör ingen ursäkt. Det känns som att det numera är fullt tillåtet att säga vad man vill. Utan att säga förlåt.

Sköterskan som tar prov på den svarta kvinnan kommenterar hennes vänstra arm. Den är så svullen. Ödem. Det ser ut som en dockarm. Jag tänker; stackare och så skönt att jag slapp det i en och samma tanke.

Sen blir vi befriade och det är alltså dags för mig att få en stämpel på receptet. Gå upp till kassan och få en stämpel och sen gå tillbaka ner och lämna receptet igen. Detta betyder stå i kö. Både här och där.

Jag går ändå därifrån tidigt och bestämmer mig för att åka till området där jag ska ta EKG. Jag kan ju alltid gå lite och titta i affärer. Eller sätta mig på en bar, tänker jag när mina fötter bara gör mer och mer ont på den lilla biten till tunnelbanan.

Sonen har skickat ett meddelande. Vi har inget internet hemma. Jag svarar att han löste det förra gången. Jag kan ingenting göra på distans.

Till min stora förvåning fungerar det att bara blippa sitt bankkort på tunnelbanespärrgrinden. Precis som det stod på hemsidan. Otroligt. Rom är en modern stad.

Det är bara en hållplats och sen är jag på stationen. Där byter jag tåg och åker en station med den också. Otroligt smidigt när det inte är rusningstid. Det enda som ger mig lite panik är när de säger fel station i högtalarna. Jag gör mig redo att gå av för att byta fast jag fattar inte riktigt hur detta kunde hända. Jag kollade ju tre gånger så att det var rätt. Tjejen bredvid mig säger att de ibland säger fel. Hon trodde också att hon tagit fel. Fast vi ser ju att så är det inte.

Hittar också lätt till vårdcentralen. Går en bit till och går in på en bar. Beställer en cappuccino och en fullkornscornetto med honung i. Sen sitter jag där ute. Länge. Läser och skriver upp lite stöd till detta inlägg som jag tror kommer bli alldeles för långt redan där och då. Ni kommer kanske att vända i dörren.

Sonen messar igen han vill ha numret hem. Vårt internet är kopplat till det och de kan inte göra något utan. Jag krånglar till allt och skickar det från rubriken fast utan numret. Tomt. Han hinner skicka tre meddelande till innan jag kommer på att jag bara ska kopiera numret och skicka det. Då är det dags för mig att gå in och få min EKG gjord.

Det är också otroligt smidigt och de frågar inte ens om förra EKG’t som de brukar. Jag som hade det förberett. Så snopet!

På väg mot tunnelbanan med fötter som känns som två värkande klumpar ringer ett bud om ett paket som han står framför min dörr med. Ingen öppnar. Lovar ringa sonen. Han är och handlar mat. Budet ringer tillbaka. Han har löst det själv genom att lägga paketet i elskåpet utanför vår lägenhetsdörr.

Jag har precis tackat det kloka budet tusenfallt, gått ner för trappa då de ringer från revisorns kontor. Om jag kan skicka bankutdraget för 2024. Får äntligen deras mail.

Jag åker med tunnelbanan till stationen igen och därifrån stapplar jag mig upp på bussen som ska ta mig nästan hem. Ingen av apparaterna på bussen fungerar för att blippa kortet.

Sjunker ner längst fram men strax dyker det upp en man med käpp. Frågar om han vill sitta och det vill han ju.

Jag hittar en annan plats längre bak en man sätter sig bredvid. Bredbent och sittandes alldeles för nära känns det som han är enorm fast han bara är en liten plutt. Varför gör män så? När han går av kommer en kvinna och hon rör mig inte ens med sin kappa. För hon är från Venus eller hur var det nu?

När jag kommer hem har sonen redan plockat in det där paketet och fått veta att vi får vara utan internet till morgonen efter (fast det säger han med massa fula ord för det är ju hans lediga dag och han förlorar en hel massa speltid).

På eftermiddagen när jag plåstrat om mina fötter, som har stora hål överallt, och varsamt stuckit ner dem i gymnastikskorna, där de borde ha varit hela dagen, går jag en promenad med hunden som tydligen glömts bort i alla ilska för uteblivet internet då ringer min mobil igen.

Det är revisorn själv som undrar om jag skickat det där utdraget. Jag förklarar att jag varit ute hela dagen och hemma är vi utan internet.

Försöker på kvällen men det går inte. Inget fungerar.

Slutsats:

Om ni ska ut och resa buss/tåg/spårvagn; ta på er bra och promenadvänliga skor.

Se också till att ha mobilen välladdad för även den, som jag (ni vet säkert mitt förhållande till att ringa själv också hehehe!), som aldrig får telefonsamtal kan ibland tycks ha hamnat på någon sorts hotline.