I torsdags eftermiddag körde jag till C och R för att lämna över lite julklappar.

De har inte firat någon jul alls då C den 20 december vaknade upp med en alldeles galen yrsel. Med kräkningar och allt. Hela julfirandet ställdes in och C är fortfarande inte helt återställd. Läkaren säger att det bara är att vänta in att allt löser upp sig i höger öra.

Vår kropp är verkligen en fantastisk maskin. Fast när något går fel så kan det bli ett långvarigt sådant.

Nu kände C sig dock så pass bra att hon tyckte att jag kunde komma.

Jag hade fått välja om jag ville komma på torsdagen då barnbarnet var där eller fredagen för att vara alldeles själva.

Jag valde torsdagen då jag hade julklappar till barnbarnen med. Sen gillar jag att träffa henne.

Äldste sonen kom på ide’n att jag ju kunde ta med mig hunden. Barnbarnet S gillar djur.

Naturligtvis frågade jag först för jag vet att C är ganska obekväm med djur. Hundar är hon rädd för.

Så efter ett okej från henne, även om det kändes aningen tveksamt, tog jag med min hund för första och sista gången då barnbarnet är där.

Både för hunden och för henne.

Min hund började med att tvärvägra gå uppför de tre ramperna med trappor. Jag fick bära honom. På hemvägen tog vi hissen där det ändå var en liten ramp kvar som jag fick dra honom nerför. Han har helt enkelt slutat med sånt. Gubbskrutten!

Nåja nu var ju detta inte alls anledningen till att han inte ska följa med någon mer gång. Jag kan både bära och åka hiss.

Men det visade sig att S var livrädd och hängde i famnen på R hela tiden. Ville inte ens vara i samma rum som hunden.

Inte tog det lång tid heller förrän hunden började tycka att ” nu kan vi detta” och gå mot dörren. Han är ju den förste att läsa av energier. Sen lade han sig där med nosen i riktning mot ut.

R sa att tyvärr hade både S och hennes far ärvt den där genen som alla i C’s familj verkar ha. Den som säger att hundar är farliga och konstiga varelser.

Jag sa att det är tråkigt för dem. Själv växte jag upp omgiven av alla slags djur precis som R. Min egen vakthund hade jag från min födelse och vet vilken enorm kärlek och lojalitet de ger.

Fast när både de där kärleksbomberna och barn som skulle kunna njuta av dem drar åt olika håll då är det inte alls läge att insistera.

Så vi körde hem igen.

Julklapparna blev lämnade och jag lärde mig att en gammal hund vill ha det den är van vid. Inget annat.

Ha ha ha jag lärde mig sitta!

Jag hade iallafall hittat rätt med julklapparna.

Legot till S blev en hit.

Kramdjuret med musik i till lilla A likaså.

Det fick jag bildbevis på idag.

Nu ska ni också få en försenad julklapp.

Den där goda potatisgratängen jag gör istället för Jansson som jag , eller om det var min faster eller kanske rent av min mor, hittade en gång i djurens rätts tidning.

Ser att de numera har gratänger med kapris i. Det kanske jag ska prova också…

Håll till godo:

Vegetarisk Jansson/Nilsson

8 medelstora potatisar

1 gul lök

2 msk ströbröd

Champinjonfräs:

6 medelstora färska champinjoner

1 krm kanel

1 krm mald kryddpeppar

1 krm salt

Gräddblandning:

5 dl havregrädde

3 krm kryddpeppar

10 hela nejlikor

3 tsk salt

Koka upp havregrädden med nejlikor, peppar och salt.

Låt detta dra i ca 15 minuter. Sila sen bort nejlikorna.

Skala och skär potatisarna i tunna stavar.

Skiva champinjonerna och fräs dem med peppar, kanel och salt.

Skiva löken.

Blanda sedan potatis, lök och svamp i en ugnsfast form.

Häll över grädden.

Strö över ströbrödet och grädda i 200 grader i circa en timme.