Det är fler bloggare än jag som vill kunna hitta tillbaka till de där skrattsessionerna som får en att nästan kissa på sig, det vet jag.

Jag bara liksom tjatar om detta för mig själv.

För att jag inte ska smita in på nån’ himla mördarfilm eller psykologisk thriller igen och dras ner i ytterligare nåt hål jag verkligen inte behöver.

Jag måste också komma ihåg att pausa ifrån mina klumpiga försök att vara duktig på allt.

Att jag säger till unga killen i musikaffären att; – nä jag byter själv strängar. För att jag var så dryg att jag plockade bort strängsetet som låg i gitarrväskan för att de inte skulle ”tappa bort dem” eller ” aldrig ha sett dem”. Då jag blivit van vid att aldrig aldrig lita på någon här försöker jag alltså rädda mig och min arbetsgivare från en, i detta fall, minikostnad. Bytet av skruvmekanismen är det som kostar mest.

Sen skruvar jag sönder en sträng. Sånt händer. Fast nu har jag inga andra strängar. Tänk om jag liksom låtit dem som gör sånt hela dagarna, och inte som jag en gång när andan faller på (orsaken till att strängarna legat i väskan sen tolv år….), göra det. Kan strängar ligga och bli gamla? Suck! Jag har alltså bytt strängar på mina gitarrer förr och detta har aldrig hänt. Fast jag vet att det händer.

Sätter mig sent på onsdagskvällen för att klicka hem nya strängar. Tänker inte gå tillbaka till affären med svansen mellan benen. Nån stolthet har jag ju. Och betala dem gör jag själv.

Innan fadäsen med den sönderskruvade strängen var jag hos revisorn. Oklart om det räcker med det som jag måste gå till posten och betala för min skattesmitning. Inte ens de som jobbar med detta vet. De får olika svar av olika myndighetspersoner.

Okej, säger jag och vad vill ni ha?

DET DUBBLA!

Det jag ska betala för att jag glömt bort att ta med mitt svenska bankkonto i deklarationen ska jag alltså dubbla för att betala någon som inte vet om jag kommer att få extra böter i nacken sen.

Vad?

Går hem i chock. Vad hände precis?

Han måste skicka räkningen för där har han ingen bankdosa. Okej igen!

Stoppar in alla papper i facket under gamla datorn. Sen. I alla fall innan den andra februari.

Nu måste jag ha något kul.

Nu måste jag strunta i detta en stund.

Bokar in mig på en gratisskrattsession på skrattyogan via Zoom.

Tänker på den där killen jag såg häromkvällen som aldrig öppnar munnen i sina sketcher.

Jag som älskar de som vänder och vrider på ord skrattar så tårarna sprutar.

Han är sååå bra!

En ny Buster Keaton.

En som håller masken även då programledarna hela tiden kommenterar det han håller på med.

På första videon är han en korkskruv.

På andre är han en roulettekula där han använder sig av programledarna.

Jag tyckte den var helt underbar.

Och ikväll ska jag se ett favoritprogram som alltid får mig att skratta.

Detta får mig att ta lite avstånd även till de förbenade plitorna som min näsa är full med också.

Kanske att jag sen bara tar itu med allt.

Först måste jag bara skratta.