Jag skulle ju iväg på lördagmorgonen.

Gjorde mig i ordning.

Hunden som vägrat göra något annat än att terrorisera den lilla busken utanför vår port verkade nu mera alert. Hängde efter mig som en svans. Pep lite.

– Okej, sa jag och såg att regnet avtagit ett litet snäpp, vi hinner en liten runda.

Alla saker jag behövde stod i hallen vid dörren. Gitarren, väskan med pysselförberedelserna och nycklarna låg alla beredda. Både hus och bilnycklar låg prydligt på den lilla keramiktallriken på vitrinskåpet.

Drog på mig skorna, jackan och rafsade till mig ett paraply då jag helst ville skydda mina ”gå bortskläder” från regnet. Kopplade hunden och gick ut. Slog igen dörren.

Där ute någonstans mellan porten och gatan kom jag på att jag inte kollat, som jag brukar, om jag hade nycklarna i fickan. Fickan var tom. Kollade också andra fickan där mobilen brukar ha sin plats. Den var också tom.

Jag hade alltsåledes låst mig ute.

I fullständig panik målade jag upp att min son som låg och sov inte alls skulle höra när jag ringde på dörren. Vaddå dörren? Jag skulle inte ens komma till dörren för portnyckel hade jag ju inte. Inte kunde jag heller ringa honom eller andra sonen eller en låssmed…

Hunden verkade vara mer intresserad av att nosa runt än att göra det jag hoppades han äntligen skulle så jag var fullständigt bortom mig när jag kunde plocka upp efter honom och dra honom hemåt.

I mitt huvud skulle jag få ringa på hos alla grannar och försöka få upp min son eller kasta sten på hans fönster eller….

Min stackars hund stirrade skräckslagen på mig och flåsade hårt efter den påtvingade språngmarschen när jag tryckte in knappen på porttelefonen.

Till min häpnad öppnades porten på en gång.

Min son hade hört.

Min son hade öppnat.

Sen sa han att jag måste andas innan jag drog iväg annars skulle väl bilen hamna upp och ner i garaget och ingen skulle förstå hur i hela fridens namn jag gjort. Allra minst jag själv.

Ibland förvånar han mig den där sjusovaren.

Sen tänker jag att det var tur att det inte var idag detta hände får då var han redan på jobb och ingen skulle ha kunnat släppa in mig.

Jag tänker också att nästa gång ska jag inte bara kolla som jag brukar att nycklarna ligger i fickan innan jag stänger igen dörren utan även blicka upp på dörren där jag själv satt upp en liten lapp som jag själv broderat, då detta var en sak som hände oss (här skriver jag oss för det är inte bara jag som är disträ här hemma) ofta.

Där står det; kolla nycklarna!

Nu när jag tänker efter kanske jag borde lägga till en boxhandske som hoppar ut med en metallfjäder och slår till mig också.

Efter detta gick allt som smort förutom när jag låst garaget och inte hittade fjärrkontrollen, som sitter i nyckelknippan, till utkörsporten.

Steg ur bilen för att se så den inte hängde kvar vid garageporten. Nej!

För vet ni vad, numera stoppar jag alla nycklar i fickan.

Till och med garagenycklarna som annars alltid ligger i det lilla facket vid växelspaken.

Så jobbar jag och kommer väl göra det en tid framåt.