Vaknade med ett ryck ur min eftermiddagskoma på sängen under filten.

Visst var det porttelefonen. Jodå hunden skällde.

Såg snabbt i porttelefonskameran att det var en tjej med massor av flätor.

Funderade på om det kunde vara en av de där som köper lägenheter. Fast med massor av flätor…

Öppnade inte men hann inte tänka vidare på vem hon kunde vara förrän hon ringde på igen. Då såg jag med lite vaknare ögon att hon hade postens kläder på sig.

Nu var jag tvungen att svara. Hon sa att hon hade ett rekommenderat brev till mig.

Omedelbart körde negativa tankar om böter och andra tråkigheter igång.

Strax därefter kom hon och direkt såg jag ju att det inte alls handlade om några böter.

Jag fick sätta mina kråkfötter på hennes/postens mobil (alltså hur kan det bli annat än kråkfötter med pekfingret och noll kontroll på var allt hamnar???) och sen fick jag i min hand något som inte alls var en p-bot. Det syntes direkt.

När jag vände på kuvertet och såg adressen kom nästa tråkiga tanke; det kommer från en jurist i Eslöv…Jag är anmäld för något!

Och fråga mig inte varför jag går omkring och tror att jag ska bli påtagen och fängslad eller behöva betala böter för saker och ting som jag inte ens minns att jag gjort mig skyldig till för det vet jag ej.

Här kallar man det för att ha coda di paglia = svans av halm.

Det har jag alltid. Utan att det finns någon anledning. Det bör nog redas ut. Fast inte just nu.

Det var såklart inget alls som skickar mig direkt i fängelse utan att passera gå.

Det handlade om min farbrors, som gick bort i november, bouppteckning.

Jag är kallad men måste inte infinna mig.

Det finns en enkel blankett att fylla i och skicka tillbaka.

När jag läser att min faster och farbror skrivet ett testamente där de vill att vi tre syskon ska ärva allt lika när båda gått bort blir jag så rörd. Dels för att min syster fortfarande levde då de skrev detta, 1989. Dels för tanken.

För det är inte hur mycket vi får eller att det ens finns ett arv som väntar.

Jag vill ju varken att min faster ska gå bort eller upptäcka att de har miljarder gömda i trädgården (hahaha det skulle vara rätt roligt förstås!).

Nej det är den där kärleken jag känner bara jag läser det.

Att de tänkt på oss. Att de inte skänker allt till någon djurskyddsorganisation eller till svältande barn eller…ja, ni fattar nog.

Det handlar varken om kvantitet eller guld och gröna skogar.

Det handlar om att vara inkluderade. Att vi alltid betytt något för dem.

Det är riktig kärlek.

Ja och så det faktum att jag inte behöver betala fler böter förstås.