-Du gör ju ändå inget. Går bara här hemma och drar, säger han för tusende gången.

Detta är något jag hört i många år. Inget nytt alls.

Nu är anledning att jag yppar mina funderingar på att skriva in mig på simning. Gå två gånger i veckan är planen. Fast när jag räknar på det verkar det som att jag kastar pengar. Det är inte bara årsinskrivningen det är också läkarintyg, varje ingång och lite saker som hör till.

Inser att jag fastnar hela tiden i den fälla jag länge befunnit mig i. Att kommentarer om att sånt som jag gör inte är något som är till gagn för någon mer än mig själv.

Så när jag ser att folk håller på att skriva om hur deras liv såg ut för tio år sedan tänker jag först; ha ha! Som nu. Gjorde inget, då som nu.

Lite på skoj går jag in på min blogg, så bra att den finns, går igenom hela 2016 för att få bekräftat hur lite jag tillför samhället och världen.

Jag får en chock.

Sett utifrån förstår jag inte hur jag fixade det.

Det var tandläkarbesök stup i kvarten, både för mig och killarna.

Det var en svärmor som sakta tynade bort.

Det var lärarsamtal. Både förutbestämda och väldigt hastigt påkomna. Både ensam och med olika läxhjälpare. Flera obehagliga samtal. Några få bra.

Det var en son som bröt foten på en skateboard som sedan dess står gömd i ett hörn i hans rum.

Det var en nätverkskonferens för svenska skolföreningen i en förort till Zürich.

Det var ett bråk mellan kompisar som gjorde stämningen aningen tryckt för oss alla.

Det var spelningar (alltså inga konserter mer än för släkt och vänner) både med en tvärflöjtskompis och med min far och hans vän.

Det var en bokide’ som ledde till en kurs online som sen bara gick upp i rök p g a min totala oförmåga att fullfölja (ni ser ju!) saker. Detta är ju inte riktigt med sanningen överensstämmande men när jag ser tillbaka på det så blir det så. Visst fullföljer jag blogginlägg.

Det var en fantastisk konsert med Joe Jackson.

Det var ett bråk med grannen ovanför. Om hundar såklart. Min och hans hund råkade i luven på varandra och jag oroade mig för hans hund men fick bara skit om hur min hund var den knäppaste i kvarteret. Kvar fanns min undran om vems blod min hund hade på sig då han inte var det minsta skadad själv…

Det var ett yogaretreat vid en sjö utanför Rom där även samtal från skolorna nådde mig. Lägg över ansvaret på någon annan nu, sa en utav yogalärarna. Så gjorde jag. En otrolig lättnad.

Det var ett jobb på ett privatdagis som sög ur mig all min kraft och gav mig noll pengar och bara löfte om kontrakt allteftersom tjejerna som jobbade där berättade om hur de varit tvungna att fly genom fönstret när anmälningar kommit in och de saknade kontrakt i början. Det var alltså en advokat som ägde stället. Say no more! Jag slutade efter två veckors vikarierande på sommaren och två veckors heltid på hösten.

Det var sexmånderskontroller på onkologin i andra ändan av stan och trasiga naglar då med. Verkar som jag alltid haft problem med det. Hmm!

Det var besök av min systerdotter och dåvarande killen.

Det var vanliga resan till Elba men vi bodde för första gången i vänners hus.

Det var upptäckten om att den gamla kvinnan jag alltid samtalat med på hörnet i Magazzini, nere vid småbåtshamnen, inte längre fanns.

Det var en svår jordbävning i centrala Italien som vi kände tydligt i Rom.

Det var pyssel med spetsar jag plockat av min studentkjol.

Det var flytt från blogspot till wordpress.

Det var yngste sonen som hjälpte till på julbasaren.

Det var en utställning med statyer gjorda av lego.

Det var första gången jag var i Parco degli Acquedotti fast med ung hund.

Det var jul och nyår i Italien för att vi sen skulle till norra Italien för en veckas promenader och äta gott.

Nej, jag gjorde nog inget speciellt.

Så imorgon har jag bokat in en läkarundersökning för att få det där intyget så att jag ska kunna gå och simma.

För något måste jag väl ändå ha för mig.