När jag städar, för det händer ju, så brukar jag ha lurar i öronen och lyssna på poddar tills jag tröttnar och sätter på musik istället.

Min lista för dansmusik fungerar ypperligt. Dansa med dammsugare gör det så mycket roligare.

Testar den där funktionen med musik som Spotify snört ihop efter det jag normalt lyssnar på. Det finns en Dance party mix. Jag kör igång den. Det är mycket av funk och sånt som jag gillar. En del av sån där discosmörja som jag liksom suckade mig igenom på dansbanorna då för ett tag sen kommer såklart också upp.

Så dyker den här upp;

Tycker först den är härlig. Medryckande och spegeln i stora badrummet har nog aldrig blivit så välputsad.

Sen lyssnar jag på texten. Hjälp den är ju macho så det förslår! Ett rabblande av kvinnonamn som typen vill ha i sitt liv.

Strax efter denna, och här kan jag ju inte låta bli att tänka att spotify kan höra mina tankar, kommer en ironisk låt som jag ju hört fladdra förbi många gånger men aldrig riktigt funderat över.

Den är också medryckande. Funky. Härlig.

Det jag inte märkt är att den är ironisk. Härligt ironisk. Den driver fullständigt med den där typiske kvinnoavverkaren.

Den klassiske machon beskriver hur han förför en kvinna på dansbanan och dansar helt klart bättre än Fred Astaire himself.

Ma quale idea = Men vilken ide’, heter låten.

Efter varje strof sjunger kören; Men vilken ide’ ser du inte att hon inte alls är med på detta. Vad har du att erbjuda henne o s v.

Det hela slutar med att hon lurar honom, hemma hos honom, på hans whiskey istället för läsken han hällt upp till henne.

Just precis gick sonen förbi och sa att denna låt kör de varje dag i högtalarna på jobbet. Ha ha ha! (han jobbar i en livsmedelsaffär)

Klart jag hört den.